Sommarens sista andetag

Jag grät när vi åkte från Halmstad idag. Inte av sorg men av vemod. Det är så mycket som slutar idag och börjar imorgon.

Världens längsta sommar med mer sol och värme än vi nånsin upplevt innan.

Världens bästa år med mammaledighet och mer tid med mina små än jag nånsin kommer få igen.

Ändlösa dagar med så många minnen att det knappt går att ta in. Bad, cykelturer, glass, grillkvällar, grilldagar, picknicks, ljumma nätter med vin och kärlek. Lekplatser, löpturer, minigolf, räkmackor och utegym.

Det blev en perfekt start på hösten, vi rullade neråt igår eftermiddag för kräftskiva med min fina Frida och hennes alldeles ljuvliga familj. God mat, nöjda barn som lekte till långt efter läggdags, skratt och samtal som växlade hejvilt kring allt mellan himmel och jord. Jag är så tacksam över att orka och njuta av goda vänner igen, det har varit så många år då det inte funnits energi till att ens träffa folk pga stress, utmattning och depression. Jag älskar verkligen tid med vänner nu!

Imorse började vi dagen lugnt, jag sprang först en lång runda med blå himmel och solen i ögonen. Ville liksom säga adjö till alla sommarens minnen, alla stigar, stranden med alla snäckor, den oändliga slätten, klipporna och havet. Njöt sen av frukosten på farstubron och solen verkligen stekte. Vi grillade till lunch och åt den ute, precis som vi gjort varenda dag sen i början av maj. Jag satt och tittade ut över taken, upp i det blå, andades in känslan och lagrade precis varje intryck.

Nu rullar vi hemåt och jag har massa pirr i magen inför höstens alla projekt. Jag längtar men känner också så starkt att det här året har varit ett av de allra bästa jag kommer få uppleva nånsin. Och det känns fint att veta det medan det pågår.

Tack, tack, TACK! Tack Halmstad för allt du gett och kommer fortsätta ge, för mig är du ren kärlek. Tack livet för att jag får finnas och uppleva. Tack vänner och familj som förgyllt denna sommar. Och tack till mig själv för att jag har skapat allt detta härliga omkring mig, genom eld och vatten, blod svett och tårar. Jag är så jävla värd det!

Gästblogg- att vara en tränande småbarnsmorsa

Emellanåt ber jag mina klienter att gästa bloggen för att berätta om sin träning, sin väg tillbaka från en skada eller hur de tränat inför ett lopp. Jag är så glad och tacksam över att de tar sig tid att skriva för att inspirera er och berätta om sin resa! Idag har ni äran att ta del av en småbarnsmorsas vardag med allt vad den innebär i form av livspussel, trix och prioriteringar. Håll till godo!

Berätta om dig själv!

Jag är 33 år och har två småttingar. Den ena är 3,5 år, den andra 7 månader. Jag har tränat i hela mitt liv. Tidigare främst lagidrott. Strax innan min första graviditet blev vi kära på riktigt, jag och löpningen! Löpning är det optimala komplimentet till gymmet, eftersom det inte kräver att jag tar mig någonstans. Dessutom är ju känslan av att ”klippa den där backen” helt oslagbar!

För den känslan har jag styrketränat förebyggande i 10 månader nu (eftersom jag tror på att den muskelmassa man inte tappar är den enklast vunna). Och snart är jag där!

Berätta om din träning!

Jag springer nu några gånger i veckan. Inga maxprestationer varken i längd eller fart, men jag jobbar mig successivt uppåt. Jag har ingen lust att skada mig på vägen mot målet, därför tränar jag med handbromsen halvt dragen och släpper på den lite grand för varje pass.

Varför tränar du, vad är det som motiverar dig?

För sina barn vill man orka vara en god förebild. Som förälder vill man ge allt och lite till, samtidigt som man ska försöka ge sig själv det som krävs för att orka göra just det. För mig är träningen i mångt och mycket det som krävs. Mitt tålamod blir bättre, jag blir piggare osv osv.  Livspusslet med småbarn och träning är sannerligen inte alltid lätt att lägga. Det här är min berättelse, om hur jag får ihop livet med två barn, vardagsliv och träning. Jag försöker hålla ett positivt tänk kring träningen. Att jag gör det för att jag vill och jag undviker att skippa pass för att jag inte ”hinner”. Jag hinner visst, om jag vill (annars får jag prioritera bort något annat, tex tvätthögen). Däremot är det helt enkelt inte alltid jag vill. Ibland vill jag hellre titta på TV (och äta choklad) och då är det helt okej! Jag måste inte ”lura” mig själv med att jag inte hinner. Då är jag en glad morsa som äter choklad -för att jag vill det. Inte en sur mamma som äter choklad för att jag inte hann träna idag. Och jag tror faktiskt att det är det tänket som gör att planen oftast håller.

Hur gör du för att hinna med allt?

Jag gör det för att jag vill.

Jag har en plan, annars fallerar det. Jag gör 4 pass i veckan -inte mer, inte mindre. 2 underkroppspass, 2 överkroppspass. Jag tränar så, för att då kan jag köra två pass direkt efter varandra om jag nån vecka har svårt att få ihop det. Jag vet på förhand exakt vad jag ska träna. Då får jag det (oftast) gjort. Ibland handlar det ju faktiskt om att ”bara” få det gjort. Jag har för lite tid nu för att inte veta vad jag ska göra när jag får chansen. Jag tränar helt enkelt mindre, men effektivare. Nu sedan min bebis blivit lite större har jag också lärt mig att det gäller att va snabb med att plocka fram ”plan B” de dagar då det behövs (och det kan vara ofta).

Det är ju inte så att träningen alltid ”flyter på”. Att jag alltid kan träna på mitt sätt ”bara jag vill”. Jag kan inte styra när maken blir tokförsenad från jobbet, eller annat som hör livet till. Därför, när det händer, tränar jag ofta tillsammans med barnen. Kanske blir inte passet 100% som jag tänkt… Men vad är alternativet? Jo, att träningen brinner inne helt. Då är ju tex utfall på lekplatsen ett gott alternativ! Lite är bättre än inget och allt räknas i slutändan!…. Det tänket har gett mig många träningsminuter! Jag är ju ingen elitidrottare..Jag är en hobbytränande småbarnsmorsa och ingen dör av att mitt pass idag inte blev exakt som jag planerat. Om ett halvår är förutsättningarna annorlunda och då kommer alla halvbra pass sammantaget ha resulterat i väldig många helbra pass. Många helbra pass som förhoppningsvis har hjälpt mig till precis det som är anledningen att jag tränar alls. En stark kropp som orkar med den livsstil jag valt att leva och som dessutom har ork och tålamod att vara den förälder jag vill vara.

Äntligen morgonjogg igen!

Jag har vilat tre dagar i rad pga anledning dvs livet. Min man har inte haft semester ännu och jag har varit i Halmstad med kidsen några veckor som ni vet och då kör det ibland ihop sig och träningen får vänta. Igår gick han äntligen på semester och som jag skrev på instagram, massa tid för sovmornar, familjemys och legobygge… eller? Nä, massa tid för träning, ÄNTLIGEN!

Jag har lovat mig själv att ta mig ut på nånslags träning varje morgon dessa veckor. Promenad, löpning eller något annat men att få börja dagen med rörelse är den allra bästa gåvan jag kan ge mig själv och min familj. Då blir jag ju världens bästa mamma sen!

Idag blev det såklart löpning eftersom jag längtat efter det i flera dagar. Lugnt och fint längs stranden, genom skogen och ut på slätten. Älskar alla dessa små stigar som slingrar sig över slätten, jag skulle kunna ägna flera timmar åt att bara springa kors och tvärs på dem! Strax under en timme fick jag ihop i alla fall och det gjorde underverk för både kropp och knopp som var lite slitna efter dessa veckor på egen hand. Nu rockar vi helgen gänget!

Me-time och we-time

Jag är en stark förespråkare för egentid till föräldrar, speciellt mammor som oftast har ett större ansvar hemma och drar ett tyngre lass med barnen. Jag är, om jag får säga det själv, riktigt bra på att prioritera tid för mitt eget välmående, ta mig tid för träning, en fika med en vän eller middag med min man. Det är viktigt och en förutsättning för att jag ska orka vara en bra förälder.

Lika viktigt tror jag det är att planera in tid tillsammans, vardagens måsten rullar på med hämtning och lämning, aktiviteter, matlagning, städ och disk så även om vi hänger många timmar hemma ihop så betyder inte det automatiskt att vi spenderar tid tillsammans och umgås på riktigt! Att tjata om att barnen ska äta upp, borsta tänderna eller gå och lägga sig kan nog inte räknas som att umgås…

På fredagar försöker jag alltid planera in we-time. Storasyster är ledig från förskolan och oftast åker vi till stugan i Halmstad direkt efter frukost. Där brukar vi hinna lekplatshäng, cykeltur och ibland ett dopp innan pappan kommer från jobbet. I helgen är vi dock inte vid havet så idag har vi roat oss på hemmaplan. Vi började med ett par timmar på öppna förskolan där det även bjöds på frukost. Vidare till biblioteket, pysselhörna där och ett gäng nya böcker som fick följa med hem. Lunch åt vi på det mysiga caféet i Kulturhuset, de har ruggigt god och fräsch mat där med stort utbud av vegetariskt. I like!

Efter lunch åkte vi till Knalleland för att köpa present till morgondagens födelsedagskalas, jag kikade runt lite i butiker, köpte några nya pysselböcker till storasyster som verkligen älskar att läsa och räkna och sen tog vi en glass i solen innan vi åkte hem för att direkt hugga in på de nya böckerna. Nu har pappan just kommit hem, jag har smugit ut på balkongen för att blogga och få en stunds tystnad och balansera upp all den här we-timen med lite me-time. Lagom är bäst va? 😉

Kaosig måndag och MVG i knip

Jag hade sett fram emot en lugn start på veckan men fick ganska snabbt tänka om när det körde ihop sig rejält. Storasyster är egentligen ledig från förskolan på måndagar men eftersom jag skulle på efterkontroll så hade jag fått tillåtelse att lämna henne 1,5 timme under tiden. Jag har fått boka om efterkontrollen en gång eftersom vi var i Umeå när jag egentligen hade tid så nu ville jag verkligen få det gjort. Jag lämnade av storasyster vid 10 på förskolan och promenerade mot stan. Min bil har varit på verkstaden sedan i torsdags pga något knas med bakvagnen så jag fick snällt promenera men det gjorde mig inget, jag tyckte att jag hade gott om tid.

I samma stund som jag klev in på MVC vaknade lillasyster i vagnen. Hon hade ätit ca 1,5 timme innan vi gick iväg men jag räknade med att vi skulle hinna hem igen innan hon skulle behöva äta igen så jag hade inte med mig någon mat. Jag ammar fortfarande på samma sätt, med en flaska ersättning intill och en liten sond som jag sticker in i mungipan på henne så hon får i sig det samtidigt, eftersom det inte kommer tillräckligt med bröstmjölk. Eller det kommer nog knappt nånting längre men jag kommer fortsätta med detta ett ta till, amningen är så pass viktig av många andra orsaker än bara näringsmässigt och jag vill verkligen ge henne detta med allt vad det innebär av hud mot hud, anknytning osv. Det funkar för det mesta väldigt bra men ute bland folk tycker jag det är ganska omständigt, jag har svårt för alla undrande blickar och undviker därför helst att mata när vi inte är hemma. Lillasyster var dock inte alls intresserad av att sova vidare som jag hade planerat utan skrek som en stucken gris så hela MVC undrade vad sjutton som hänt. Hon som aldrig brukar skrika på det sättet! Efter en lång stunds vaggande, bärande och vaggande i vagnen igen så somnade hon till slut men då var vi ju rejält försenade.

Efterkontroll innebär dels att prata igenom graviditeten och förlossningen, prata om hur kropp och knopp mår nu i efterhand och även göra en gynekologisk undersökning för att se till att allt har läkt och ser ut som det ska. Jag har ju klarat mig helt från bristningar båda mina förlossningar så jag kände mig ganska lugn på det området men ville gärna veta om knipet är tillräckligt bra igen för att tåla hårdare belastning. Följande konversation utspelade sig. 

”Det ingår ju en gynundersökning också om du vill?”

”Ja det vill jag gärna, jag vill ju kunna hoppa och springa obegränsat framöver så jag vill att du kollar att jag verkligen orkar knipa. För mig räcker det inte om knipet är okej, jag vill att det ska vara jättebra så jag vågar använda kroppen!”

Kliver upp och lägger mig i gynstolen. Barnmorskan stoppar in två fingrar (det här är kanske inte det roligaste man gör i livet men det fyller ju ett syfte) och säger åt mig att knipa.

”Åh herre gud! Haha! Ja du, det där är inga problem!”

”Är det säkert? Det är helt återställt?”

”Ja men gud! Det var nog det värsta jag har känt på länge! Vänta, knip igen. ” Jag kniper.

”Ja, du vet, du orkar knipa hela vägen upp!”

”Okej, vad innebär det?” Hon visar på sin egen hand

”Om du tänker dig att öppningen är här och livmodern här uppe, många orkar bara knipa ytterst, precis här, men du kniper liksom hela vägen upp till livmodern. Det tyder på att du är väldigt stark både i knipmusklerna och i de inre magmusklerna!”

Jag ler stort. ”Fasen vad bra! För du vet, jag har börjat jogga lite försiktigt för att känna på det…?”

”Ja det kan du utan problem göra när du är så stark! Där ser man hur viktigt det är att verkligen träna kroppen, både under graviditeten och efter, det är inte bara knipträning det handlar om”

”Nej precis, det är så jag säger till de mammor jag tränar också! Så skönt att få bekräftelse på att det verkligen gör skillnad!”

Efter det beskedet kändes dagen rätt bra igen, men jag var ju rejält försenad upp till förskolan. På med kläder på mig och ungen som skrikit sig så varm att jag fått ta av allting, och sen småspringa hela vägen upp och hämta storasyster. Lillasyster sov mirakulöst nog ännu trots att hon borde vara rejält hungrig vid det här laget men hon hade väl skrikit sig helt slut. Hem med båda kidsen, amma den ena, värma mat till den andra och sen mata mig själv som inte ätit på fem timmar, alldeles för länge för mig! Nu var jag rätt svettig och trött, det ihop med en hungrande mage var inte en superbra kombination men jag bet ihop och höll mig från några temperamentutbrott.

När vi laddat om en stund och jag samlat krafterna så var det bara att bylsa på båda barnen igen och ge oss iväg för att hämta bilen på verkstaden. Att åka buss med en bebis i bilbarnstol och en storasyster som ambitiöst läste namnet på alla hållplatser och pratade med alla tanter gick faktiskt över förväntan men det kändes ändå ganska skönt när jag kunde lasta in dem i bilen och vara fri igen att åka hur jag ville. Vi firade med att köpa varsin tidning jag och storasyster, en pysseltidning till henne och en träningstidning till mig, som vi roade oss med medan lillasyster sov igen. När pappan till slut kom hem återstod för mig att starta datorn och ta hand om dagens mailskörd som jag inte hunnit ägna en tanke åt på hela dagen. Kvällsjobb avslutades med en stunds bokläsning innan jag somnade strax innan 22. Så kan man spendera en dag då man egentligen är helt ledig men ändå knappt har en lugn stund. Pust, tur att det är en ny dag idag. Och idag ska jag träna, yay!

Winter wonderland

Det blev en sen vinter i år. Snön vräker ner utanför fönstret och jag har plumsat fram med vagnen i en timme för att få lite rörelse och frisk luft i kroppen. Det är ändå något rogivande med att plumsa, det går inte direkt fort, emellanåt skrattretande långsamt, men det knarrar under fötterna, hjärtat bultar i bröstet och musklerna får göra lite nytta. Har man ingen brådska (hej mammaledig!) så är det faktiskt riktigt skönt. Jag är egentligen mer en sommarmänniska men ska det vara vinter så föredrar jag den såhär, istället för spöregn, storm och ishalka.

Om några dagar åker jag hem till Umeå med barnen, där är det också hysteriskt mycket snö. Kanske får jag till några rundor på skidorna där? Jag hoppas det, det hade varit underbart!

Vad säger ni om snön, bu eller bä?