Stress, utmattning och att väja en annan väg

Vi pratade om stress och utmattning på vår livesändning igår kväll. Jag och Malin Lundskog sänder ju live på fb varje torsdag kl 20, varannan vecka hos henne på Hälsa mera och varannan vecka hos mig på Life at core. Det är förstås helt gratis att lyssna, allt du behöver göra är att gå in och gilla sidan.

Idag är psykisk ohälsa lika vanligt som skoskav, nästan alla har eller känner någon som har mått dåligt, antingen varit deprimerade, utbrända eller kämpat med tuffa existentiella tankar. Vi lever i en värld där det ställs otroligt höga krav på oss och vi är också själva ganska duktiga på att pressa oss till bristningsgränsen och lite till. Jag vågar påstå att det ligger mycket prestige i att vara ”en sån som kan hålla många bollar i luften och alltid vara på språng”. Och tyvärr är detta ofta ett kvinnligt problem, kvinnor blir oftare utbrända, kvinnor kämpar mer med psykisk ohälsa.

Men det är inte häftigt, det är inte coolt alls! För mig är det inte status att ha så mycket att göra att jag inte hinner sova, äta, träna eller vara med mina barn. Att rusa fram genom livet för att hinna fånga alla bollar som kommer flygande, samtidigt som jag försöker hjälpa människor runtomkring mig med att fånga sina. Det fanns en tid då jag levde såhär, den tiden pågick under ungefär 20 år och ledde till en rejäl utmattning följt av en existentiell kris och en djup depression då jag inte alls kunde förstå varför jag ens skulle fortsätta leva. Jag tillförde ju ändå ingenting, ingen tyckte om mig och jag var egentligen bara helt meningslös. Jag har skrivit om detta innan och ska inte gå in på det mer just i detta inlägg men jag vill betona att jag vet vad jag pratar om när jag säger att det går att omvärdera.

Jag har just börjat jobba igen efter min mammaledighet. Min mamma frågade mig häromdagen om jag är stressad? Jag har nog aldrig varit mindre stressad i mitt liv! Visst, jag känner press av att dra igång en verksamhet igen efter en lång periods uppehåll (jag var även sjukskriven under min graviditet så det var över ett år sen jag tog in nya kunder och uppdrag senast) och jag jobbar hårt på att få igång nya projekt, sortera upp vilka tjänster jag ska erbjuda osv men jag har så otroligt mycket tid varje dag för meningsfulla saker så jag känner mig verkligen inte stressad. Vi äter frukost ihop alla fyra varje morgon, jag hinner träna varje dag, jag hinner umgås med mina barn flera timmar varje eftermiddag (jag försöker jobba 8-14 och sen någon timme på kvällen) och slås av hur mycket mer det är värt att ha tid med de som betyder något än att ha massor att göra och känna sig meningsfull på det sättet. Visst, jag prioriterar bort massor- att städa och greja med hemmet, att fika på stan, att jobba övertid och lägga kvällarna och helgerna varje vecka på att jobba, vilket säkerligen skulle generera mer pengar i plånboken.

Jag tror att vi ofta går vilse i jakten på bekräftelse, vi vill känna att vi gör skillnad, vi vill känna oss behövda och vi vill uträtta saker, skapa saker, få respons från omvärlden på att det vi gör är bra och viktigt. Det vi missar är att människorna vi har närmast oss faktiskt kan bekräfta oss på det sättet, vi behöver inte jaga det från chefen, kollegorna eller följarna i sociala media. Visst är det fantastiskt att kunna bidra och göra skillnad, det är ju en otroligt stor del av mitt jobb, men hela vårt egenvärde får inte hamna där. Vi behöver kunna hämta hem och se att vi faktiskt har det vi behöver i verkligheten och i vår närhet. Och inte minst- i oss själva! Att lära sig bekräfta sig själv, känna sitt eget värde och hylla sig själv för allt bra man gör och är, det är väl viktigast av allt. Jag skulle vilja ge er lite hemläxa kring detta över helgen, fundera på var du får och söker din bekräftelse och hur detta är kopplat till den stress du upplever i ditt liv. Är det viktigast att visa upp ett fint hem på instagram, att få bonusen på jobbet varje månad och att ha råd att köpa de dyraste kläderna som får folk att sucka av avund? Kan du minska på stressen genom att söka din bekräftelse nån annanstans? Jag tror ni kommer upptäcka en hel del om er själva.

Berätta gärna sen hur det gick!

Sommarens sista andetag

Jag grät när vi åkte från Halmstad idag. Inte av sorg men av vemod. Det är så mycket som slutar idag och börjar imorgon.

Världens längsta sommar med mer sol och värme än vi nånsin upplevt innan.

Världens bästa år med mammaledighet och mer tid med mina små än jag nånsin kommer få igen.

Ändlösa dagar med så många minnen att det knappt går att ta in. Bad, cykelturer, glass, grillkvällar, grilldagar, picknicks, ljumma nätter med vin och kärlek. Lekplatser, löpturer, minigolf, räkmackor och utegym.

Det blev en perfekt start på hösten, vi rullade neråt igår eftermiddag för kräftskiva med min fina Frida och hennes alldeles ljuvliga familj. God mat, nöjda barn som lekte till långt efter läggdags, skratt och samtal som växlade hejvilt kring allt mellan himmel och jord. Jag är så tacksam över att orka och njuta av goda vänner igen, det har varit så många år då det inte funnits energi till att ens träffa folk pga stress, utmattning och depression. Jag älskar verkligen tid med vänner nu!

Imorse började vi dagen lugnt, jag sprang först en lång runda med blå himmel och solen i ögonen. Ville liksom säga adjö till alla sommarens minnen, alla stigar, stranden med alla snäckor, den oändliga slätten, klipporna och havet. Njöt sen av frukosten på farstubron och solen verkligen stekte. Vi grillade till lunch och åt den ute, precis som vi gjort varenda dag sen i början av maj. Jag satt och tittade ut över taken, upp i det blå, andades in känslan och lagrade precis varje intryck.

Nu rullar vi hemåt och jag har massa pirr i magen inför höstens alla projekt. Jag längtar men känner också så starkt att det här året har varit ett av de allra bästa jag kommer få uppleva nånsin. Och det känns fint att veta det medan det pågår.

Tack, tack, TACK! Tack Halmstad för allt du gett och kommer fortsätta ge, för mig är du ren kärlek. Tack livet för att jag får finnas och uppleva. Tack vänner och familj som förgyllt denna sommar. Och tack till mig själv för att jag har skapat allt detta härliga omkring mig, genom eld och vatten, blod svett och tårar. Jag är så jävla värd det!

Att skapa vardagsmagi

Två dagar i veckan hämtar jag tidigt på förskolan, en av dem är onsdagar. Det är på många sätt veckans bästa dag, det ger liksom en helgkänsla sådär mitt i veckan! Jag försöker alltid göra den dagen lite speciell, det behöver inte vara avancerade saker men jag försöker hitta på sånt som jag vet att lilla fröken tycker om. Allt från att packa en matsäck, promenera ner till lekplatsen efter hämtning och leka och sen äta macka med varm choklad till att, som igår, gå ut och äta middag mitt i veckan. Ibland blir det pusselmaraton, ibland hinner vi bygga upp en hel stad med lego och ibland köper vi en pysseltidning och målar/skriver och bygger ihop små pappersleksaker ur den. Otroligt enkla saker men med ett fokus- tid tillsammans.

När jag har mått som sämst i vår och sommar med både illamående och trötthet från graviditeten samt depressionen som varit i sitt esse så har jag inte alltid orkat, de veckor jag orkar är jag därför ännu mer tacksam. De sista veckorna har en del av energin återvänt och jag älskar att orka vara kreativ och hitta på saker igen. Och lilla fröken älskar det såklart ännu mer- att få åka iväg och äta middag, och efterrätt (!) mitt i veckan, så himla busigt!

Egentligen tror jag vi kan göra ganska mycket för att skapa den här vardagsmagin om vi bara tänker till lite. Enkla saker som ger en helt vanlig och ganska kylig onsdag en annan känsla, som bryter av vardagslunken och får oss att uppskatta även de vanliga dagarna däremellan. Jag menar, idag är det torsdag och det känns ju helt tokigt, redan imorgon är det ju helg!