Stress, utmattning och att väja en annan väg

Vi pratade om stress och utmattning på vår livesändning igår kväll. Jag och Malin Lundskog sänder ju live på fb varje torsdag kl 20, varannan vecka hos henne på Hälsa mera och varannan vecka hos mig på Life at core. Det är förstås helt gratis att lyssna, allt du behöver göra är att gå in och gilla sidan.

Idag är psykisk ohälsa lika vanligt som skoskav, nästan alla har eller känner någon som har mått dåligt, antingen varit deprimerade, utbrända eller kämpat med tuffa existentiella tankar. Vi lever i en värld där det ställs otroligt höga krav på oss och vi är också själva ganska duktiga på att pressa oss till bristningsgränsen och lite till. Jag vågar påstå att det ligger mycket prestige i att vara ”en sån som kan hålla många bollar i luften och alltid vara på språng”. Och tyvärr är detta ofta ett kvinnligt problem, kvinnor blir oftare utbrända, kvinnor kämpar mer med psykisk ohälsa.

Men det är inte häftigt, det är inte coolt alls! För mig är det inte status att ha så mycket att göra att jag inte hinner sova, äta, träna eller vara med mina barn. Att rusa fram genom livet för att hinna fånga alla bollar som kommer flygande, samtidigt som jag försöker hjälpa människor runtomkring mig med att fånga sina. Det fanns en tid då jag levde såhär, den tiden pågick under ungefär 20 år och ledde till en rejäl utmattning följt av en existentiell kris och en djup depression då jag inte alls kunde förstå varför jag ens skulle fortsätta leva. Jag tillförde ju ändå ingenting, ingen tyckte om mig och jag var egentligen bara helt meningslös. Jag har skrivit om detta innan och ska inte gå in på det mer just i detta inlägg men jag vill betona att jag vet vad jag pratar om när jag säger att det går att omvärdera.

Jag har just börjat jobba igen efter min mammaledighet. Min mamma frågade mig häromdagen om jag är stressad? Jag har nog aldrig varit mindre stressad i mitt liv! Visst, jag känner press av att dra igång en verksamhet igen efter en lång periods uppehåll (jag var även sjukskriven under min graviditet så det var över ett år sen jag tog in nya kunder och uppdrag senast) och jag jobbar hårt på att få igång nya projekt, sortera upp vilka tjänster jag ska erbjuda osv men jag har så otroligt mycket tid varje dag för meningsfulla saker så jag känner mig verkligen inte stressad. Vi äter frukost ihop alla fyra varje morgon, jag hinner träna varje dag, jag hinner umgås med mina barn flera timmar varje eftermiddag (jag försöker jobba 8-14 och sen någon timme på kvällen) och slås av hur mycket mer det är värt att ha tid med de som betyder något än att ha massor att göra och känna sig meningsfull på det sättet. Visst, jag prioriterar bort massor- att städa och greja med hemmet, att fika på stan, att jobba övertid och lägga kvällarna och helgerna varje vecka på att jobba, vilket säkerligen skulle generera mer pengar i plånboken.

Jag tror att vi ofta går vilse i jakten på bekräftelse, vi vill känna att vi gör skillnad, vi vill känna oss behövda och vi vill uträtta saker, skapa saker, få respons från omvärlden på att det vi gör är bra och viktigt. Det vi missar är att människorna vi har närmast oss faktiskt kan bekräfta oss på det sättet, vi behöver inte jaga det från chefen, kollegorna eller följarna i sociala media. Visst är det fantastiskt att kunna bidra och göra skillnad, det är ju en otroligt stor del av mitt jobb, men hela vårt egenvärde får inte hamna där. Vi behöver kunna hämta hem och se att vi faktiskt har det vi behöver i verkligheten och i vår närhet. Och inte minst- i oss själva! Att lära sig bekräfta sig själv, känna sitt eget värde och hylla sig själv för allt bra man gör och är, det är väl viktigast av allt. Jag skulle vilja ge er lite hemläxa kring detta över helgen, fundera på var du får och söker din bekräftelse och hur detta är kopplat till den stress du upplever i ditt liv. Är det viktigast att visa upp ett fint hem på instagram, att få bonusen på jobbet varje månad och att ha råd att köpa de dyraste kläderna som får folk att sucka av avund? Kan du minska på stressen genom att söka din bekräftelse nån annanstans? Jag tror ni kommer upptäcka en hel del om er själva.

Berätta gärna sen hur det gick!

Hur min andra dotter förändrade mitt liv

Det var sista helgen i april 2017. Jag och min vän Jane hade ett träningsevent i Halmstad med massor av härliga tjejer som sprang, körde styrka, åt gott, hängde och njöt av livet. Jag däremot mådde inget vidare. Kroppen kändes svullen, magen var orolig, på långpasset fick jag gå sista biten för att ens kunna hålla ihop det. Jag sov dåligt, hade ingen aptit och kände mig allmänt låg. Något var fel.

Veckorna innan hade en tung och sorgsen känsla funnits i mitt bröst, en känsla av att livet inte var sådär kul som det borde vara. Energin var låg, livslusten, ja- hur var det egentligen med den? Det var länge sen jag känt den på riktigt. Hur kändes det egentligen att tycka om att leva? Dagarna gick in i varandra och jag märkte att jag mest fokuserade på att få dem att gå, jag som brukade vara en sån som älskade livet och ville krama ur varje droppa ur det, nu ville jag bara att det skulle vara över. Inte idag kanske, så allvarligt var det inte, men det kunde liksom kvitta. Kanske hängde de två känslorna ihop, den jag haft sista veckorna och den jag hade den där helgen i Halmstad?

När vi sagt hejdå till alla tjejer på lägret åkte jag direkt till apoteket. En mamma vet när det är läge att åka till apoteket om jag säger så. Med pirr i magen lade jag fram det där testet på disken och tänkte att jag nog ändå inbillade mig, men det skulle vara skönt att få det svart på vitt. En halvtimme senare hade jag det så svart på vitt som det går att få det. Jag var gravid. Precis ”frisk” efter min utmattning men med den där sorgsna känslan i bröstet som jag förstod betydde något mer, men som jag inte kunde sätta fingret på ännu. Kanske det sämsta läget nånsin att skaffa ett barn till? Och vad skulle min man säga, han ville ju absolut vänta tills jag mådde bättre. Klok man, men nu skulle det inte bli så. Skulle allt gå åt helvete nu?

Dagarna gick, illamåendet ökade, jag mådde skit rent utsagt. Utöver det så eskalerade den där känslan i bröstet och jag började formulera det för mig själv i ord, det var nog en depression jag upplevde. Mina dagar bestod av att försöka överleva, räkna timmarna till kvällen och hantera paniken i bröstet som bestod av 1. en känsla av att vara totalt meningslös och 2. en känsla av att allt jag byggt upp under över 10 år nu skulle försvinna, eftersom jag inte orkade eller hade nån som helst lust att fortsätta. Jag blev sjukskriven, sov mig igenom dagarna, försökte hålla uppe fasaden utåt. Ville inte förstöra mer än jag måste, orkade inte dela med mig av allt även om jag försökte orka dela lite för att vara ärlig. Det är så jag väljer att vara i mina sociala media, ärlig, mig själv men inte på bekostnad av mitt eget mående och jag visste att det fanns en gräns där ärlighet skulle förstöra mer än det gav.

Så kom hon då, en tidig morgon i januari. På nyårsdagen satt jag och grät i soffan över att hon aldrig skulle komma ut (jag hade inte ens gått hela tiden än men min ork var slut för länge sen) och på natten vaknade jag av att värkarna startade. Några timmar senare var hon där i min famn. Overkligt och på samma gång helt naturligt. Så självklart. Min ängel som skulle komma att rädda mitt liv.

Vi fick en otroligt tuff start. Förlossningen gick helt strålande men moderkakan lossnade inte så de fick söva mig och dra ut den, vilket gjorde att jag tappade över två liter blod. Lilla fröken hade sen otroligt svårt att förstå detta med amningen och hur det skulle gå till, detta i kombination med blodförlusten och kanske även depressionen gjorde att hon inte fick nog med mat från mig. Jag grät, kämpade, matade, grät igen. Provade allt, nässprayer, vila massor, hud mot hud, alkoholfri öl, amningsteer, pumpa mellan varje amning varannan timme dygnet runt, klippa tungbandet på henne, äta massor, dricka massor. Inget hjälpte, mängden bara minskade. Till slut fick jag hjälp på amningsmottagningen på SÄS, alltså vilka kvinnor! Vilket jävla stöd! Jag hade aldrig orkat utan dem, det säger jag bara. Vi fixade ett tillmatningsset och lillan kunde amma vid bröstet fast få maten från en flaska via en liten slag i mungipan. Jag har skrivit ett inlägg om detta för er som missade det. 

Vi höll på med detta i fem månader och det var utan tvekan de tuffaste månaderna i mitt liv. Att försöka få en liten bebis att hitta rätt grepp, lirka in en slang i mungipan och få henne att fortsätta suga tills maten hann upp ur flaskan, mitt i natten med en vrålhungrig bebis, det är mörkt, du är yr av trötthet, slangen hamnar aldrig på rätt ställe, ungen tappar tålamodet och gallskriker vilket gör att maten absolut inte kommer upp ur flaskan osv… du vill mest dö och känner dig som världens sämsta människa som inte kan ge din bebis mat ”normalt”. Men varje gång jag tänkte på att sluta (dvs ca 5-10 gånger per dag) så var det något som hindrade mig. Den här lilla människan bara älskade att ligga där vid bröstet, hon kunde ligga timtal och hela hennes väsen skrek ”snälla, låt mig fortsätta med detta!”. Så vi körde på, jag kämpade, grät och kämpade lite till. En dag hade hon bara tröttnat, hon vände bort huvudet från bröstet och tog hellre flaskan när jag erbjöd den. Inget i hela världen hade kunnat gör mig mer stolt och glad, jag hade orkat så länge att HON sa ”okej tack, jag är nöjd nu. Det räcker.” Hon fick välja när det var nog, det var inte jag som tog det ifrån henne.

Min man var helt ovärderlig under denna period, aldrig har jag väl älskat honom så mycket som jag gjorde då, hans tålamod tog aldrig slut! Han fixade med den där slangen, peppade, assisterade och gjorde allt för att underlätta för mig. Jag hade aldrig orkat annars men det som var så häftigt var att den här perioden gjorde något med mig och lillan. Vi byggde ett band som var så starkt att det inte kan beskrivas. Vi kämpade ihop, för att hon skulle överleva och få den start i livet som hon ville ha och jag ville ge henne. Det var hon och jag mot världen! Hon lärde mig så mycket om mig själv, vad jag är kapabel till, vad kärlek betyder i situationer då allt inte är enkelt och självklart, vad som är viktigt på riktigt. Hon tvingade mig att landa, vara här och nu, släppa allt runtomkring och leva på riktigt. Jag vet inte ens när jag hade gjort det sist, men det är nog 15-20 år sedan!

Det jag insåg under denna period är att prestation, framgång och karriär egentligen inte betyder nånting. Inget av det jag hade presterat under alla år kunde hjälpa mig när det var skarpt läge, jag kunde inte pressa mig till att lyckas med detta (tro mig jag försökte, stackars den där pumpen som nästan blev överhettad i perioder) utan jag var tvungen att kapitulera och acceptera situationen. Mycket av min ångest under depressionen handlade om att jag kände mig så värdelös, ingen tyckte om mig, ingen tyckte att det jag gjorde var bra, jag var inte viktig för någon. En dag när det var riktigt tufft skrev jag detta inlägg om när det blir för mycket och man bara vill gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka. När man bara inte orkar mer men måste orka för att man har en femåring där hemma och en bebis i magen som behöver en, oavsett hur allt annat känns.  Insikten jag fick under det första halvåret av Alice liv var att livet inte handlar om prestationer, att mitt värde inte låg i vad jag kunde leverera utan att det snarare handlade om vad jag själv kunde få ut av livet, hur jag kunde få och skapa de upplevelser jag ville, hur jag kunde fylla mina dagar med vad jag själv ville och på så sätt faktiskt må bra, istället för att vänta på att andra människor, pengar eller bekräftelse skulle få mig att må bra. Och då började jag omvärdera.

Jag satte nya mål för mig själv och mitt liv. Slutade tänka karriär och utveckling av mitt företag och började tänka personlig utveckling. Började värdera min tid annorlunda. Att göra ingenting är inte alls meningslöst, vissa dagar är det precis vad som behövs! Att hinna sitta på golvet med sina barn, ta en promenad mitt på dagen eller hinna läsa en bok i sängen är inte alls slöseri med tid, det är det viktigaste du gör! Där hämtar du kraft för att sen kunna göra ditt jobb bra, bemöta människor med kraft och energi, ge av dig själv och inspirera andra. För självklart måste vi jobba, pengarna måste ju in för att vi ska överleva men all ångest runtomkring måste inte finnas där. Mitt jobb är ju att inspirera andra, att dela med mig av min kunskap, om träning och kost, om kvinnokroppen före, under och efter graviditet, om de mentala faktorer som får oss att må bra och känna mening på riktigt osv. Då behöver jag också ta mig tid att inspirera mig själv ibland och det glömde jag bort under alla dessa år när jag bara sprang, sprang och sprang, för att hinna ta precis alla bollar som flög i luften, och helst även fånga några av alla andras bollar när jag ändå höll på!

Jag är så tacksam för att det där testet visade två streck den där dagen, och att det sammanföll med den där depressionen som i sin tur följde på min utmattning. Det var precis vad jag behövde för att hitta mig själv och mitt sätt att leva igen. Utan den där lilla ängeln som kom och räddade mig hade jag nog inte suttit här nu, och mått så bra, varit så stark och känt sån otroligt målmedvetenhet inför resten av livet. Hon förändrade mitt liv och fortsätter påminna mig varje dag om hur jag vill leva och vad jag vill göra. Tänk vilken kraft som finns i en sån liten människa ändå!

Sommarens sista andetag

Jag grät när vi åkte från Halmstad idag. Inte av sorg men av vemod. Det är så mycket som slutar idag och börjar imorgon.

Världens längsta sommar med mer sol och värme än vi nånsin upplevt innan.

Världens bästa år med mammaledighet och mer tid med mina små än jag nånsin kommer få igen.

Ändlösa dagar med så många minnen att det knappt går att ta in. Bad, cykelturer, glass, grillkvällar, grilldagar, picknicks, ljumma nätter med vin och kärlek. Lekplatser, löpturer, minigolf, räkmackor och utegym.

Det blev en perfekt start på hösten, vi rullade neråt igår eftermiddag för kräftskiva med min fina Frida och hennes alldeles ljuvliga familj. God mat, nöjda barn som lekte till långt efter läggdags, skratt och samtal som växlade hejvilt kring allt mellan himmel och jord. Jag är så tacksam över att orka och njuta av goda vänner igen, det har varit så många år då det inte funnits energi till att ens träffa folk pga stress, utmattning och depression. Jag älskar verkligen tid med vänner nu!

Imorse började vi dagen lugnt, jag sprang först en lång runda med blå himmel och solen i ögonen. Ville liksom säga adjö till alla sommarens minnen, alla stigar, stranden med alla snäckor, den oändliga slätten, klipporna och havet. Njöt sen av frukosten på farstubron och solen verkligen stekte. Vi grillade till lunch och åt den ute, precis som vi gjort varenda dag sen i början av maj. Jag satt och tittade ut över taken, upp i det blå, andades in känslan och lagrade precis varje intryck.

Nu rullar vi hemåt och jag har massa pirr i magen inför höstens alla projekt. Jag längtar men känner också så starkt att det här året har varit ett av de allra bästa jag kommer få uppleva nånsin. Och det känns fint att veta det medan det pågår.

Tack, tack, TACK! Tack Halmstad för allt du gett och kommer fortsätta ge, för mig är du ren kärlek. Tack livet för att jag får finnas och uppleva. Tack vänner och familj som förgyllt denna sommar. Och tack till mig själv för att jag har skapat allt detta härliga omkring mig, genom eld och vatten, blod svett och tårar. Jag är så jävla värd det!

Omstart pågår- ursäkta röran… typ

Det är lite bergochdalbana i intensiteten i mitt liv just nu. Vissa dagar är fullspäckade medan andra är hur lugna som helst! På ett sätt hade det varit skönt med ett jämnare flöde men att vara egenföretagare är ganska mycket såhär. Jag pysslar en hel del med allt som ska göras innan jag börjar ta emot klienter igen 1 september, planering, schema och förstås att gå igenom alla mail från er som vill ha min hjälp i höst!

Ni har till imorgon fredag på er att maila in ansökan till PT och PT online, berätta om er själva och vad ni vill ha hjälp med! Kontakt@lifeatcore.com är adressen.

Igår fotade vi några timmar med teamet på eftermiddagen. Så himla kul men jisses, tiden flyger ju iväg när man håller på! Kommer iaf bli jättefina bilder, min favorit ser du högst upp i detta inlägg. Lägger några nedan också, att fota vid vatten ger alltid en extra touch till känslan i bilden tycker jag.

Idag har jag varit ledig hela dagen, gått runt i morgonrock, vilat middag när lillan sov och stora tjejen kollade film, druckit te och bara kopplat av. Ikväll blir det en sväng till gymet och sen två timmar vid datorn, det får räcka idag. Jag kommer vara stenhård med att planera in såna här dagar framöver också, en gång utmattad räcker!

Vad är min drivkraft och hur orkar jag alltid dela med mig av mitt liv?

På slutet är ni många nya följare som hittat hit och det gör mig glad! Min blogg och mina sociala medier har alltid haft som syfte att inspirera andra, att skapa en särskild känsla hos er följare, ge kunskap och pepp och såklart dela med mig av min syn på träning och hälsa med fokus på att skapa starka kvinnor, fysiskt och mentalt!

Här får ni följa livets upp och ner såsom det är på riktigt. Jag har delat med mig av allt från min utmattning för 2,5 år sedan via en tuff depression förra året, en krävande graviditet med sjukskrivning och stor personlig kris till dagens läge med stark livsglädje och tacksamhet över allt jag har. Jag har skrivit om de dagar då jag varit sekunder ifrån att kliva ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka, delat med mig av tankar kring livets mening och vad som egentligen ger glädje såväl som min fysiska status genom graviditet, förlossning och tiden efteråt.

Det har funnits dagar när jag inte orkat tända lampan i sovrummet, när jag gråtit över att behöva hämta posten eller suttit en timme vid lunchen utan att röra maten. En period var mitt enda mål fysiskt att orka träna en dag i veckan och det var oftast en ofattbar kamp att klara att genomföra det. Jag har dock aldrig gett upp! När både kropp och hjärna skrikit nej har jag ändå tagit ett steg till framåt, för att min disciplin och drivkraft att må bättre och skapa det liv jag drömt om varit större än allt annat. För att jag alltid vetat att ingen annan gör jobbet åt mig. Jag tror inte på omöjligt, jag tror att allt går. Bortsett från vädret, när vi ska dö och om/när vi blir föräldrar så styr vi vårt liv själva. Den filosofin lever jag efter i varje andetag!

Detta är inte min träningsdagbok, detta är min plattform där jag delar med mig av mitt liv och mina tankar för att inspirera andra. Inte för att få bekräftelse utan för att visa DIG att det går att lyckas. Att livet är upp och ner för alla, att DU inte är ensam. Mitt jobb är att inspirera dig till ett friskare och bättre liv, fysiskt och mentalt. Det är inte alltid lätt och det är tyvärr ingen som har sagt att det ska vara det. Men när jag säger att inget är omöjligt, då menar jag det. På riktigt! 💙

Att vara genuin eller inte?

Det är verkligen en livslång process, det där med att lära känna sig själv. Desto mer jag lär mig, desto mer upptäcker jag som jag inte hade en aning om! Det hjälper förstås till jättemycket att jag går hos en så bra psykolog som hjälper mig få nya insikter varje vecka, processen blir bara djupare och längre desto mer vi gräver och jag får chans att bearbeta allt som livet utmanat mig med.

Idag har varit en lite tuff dag, många tankar, funderingar och känslor i omlopp. Det är som att det lättare kommer fram när vi är här i stugan, jag har liksom både tid och kraft att ta tag i sånt jag får skjuta undan hemma när vardagen pockar på min uppmärksamhet. Å andra sidan har jag väldigt bra möjligheter att sortera känslorna här, en löptur eller promenad längs havet får det mesta att kännas lättare och får i alla fall mig att inse att det ändå ”bara” är känslor. Och man dör inte av känslor.

Något jag funderat mycket på idag är det här med att vara äkta. Jag upplever att jag visar er alla sidor av livet, både upp och ner. Jag tycker det känns mycket mer på riktigt då, vem vill följa en utopi liksom? Men det finns förstås en risk att du som läser blir nedslagen eller uttråkad av att hänga här istället för peppad och glad som jag ju egentligen vill. Mitt mål med mitt jobb och min blogg är dels att visa livets alla delar men även väldigt mycket att få er att må bra, känna er peppade och få ny kunskap och inspiration! Kan man göra båda? Jag vet egentligen inte men jag hoppas det!

Hur tänker ni kring detta? Hellre genuin eller bättre med pepp och konstanta hejarop? Dela med er av era tankar!Ha en riktigt skön lördagkväll, det har faktisk jag trots fundersam dag.

Att gå i terapi

Ett av mina stora mål med den här våren var att på allvar ta tag i mitt mående och hitta en bra psykolog som kan hjälpa mig på vägen. Jag provade några olika under förra året men kände aldrig att jag hittade rätt, kemin är ju otroligt viktig för att kunna öppna sig på riktigt! Sen i februari går jag nu hos en jätteduktig tjej i Göteborg och jag är så himla glad att det äntligen efter så många år känns som att det går åt rätt håll!

Det ligger mycket skuld och skam i terapi men jag har aldrig känt mig skamsen, snarare tvärtom. Jag är stolt över att jag jobbar med mig själv för att må bättre, det tror jag att alla behöver i perioder. Det är dessutom väldigt lyxigt att få sitta ner och bara prata om sig själv en hel timme, när annars har man den möjligheten, speciellt som förälder?

Idag var jag hos terapeuten efter några veckors paus pga vår resa och vi pratade om beteenden och målbeteenden. Ofta när vi reagerar instinktivt i en situation så kommer grundkänslan från tidigare erfarenheter och situationer men sekundärkänslan dvs den vi tar till istället (tex jag blir rädd när mitt barn springer rakt ut i vägen men reagerar med att bli arg), baseras på skyddsmekanismer och hur vi tror att vi bör hantera situationen för att ”överleva”, i mitt fall handlar det väldigt ofta om att jag blir rädd eller ledsen, kopplat till tidigare svek från människor jag litat på, men reagerar med obehag eller att helt stänga av mina känslor. Inte så kul för omgivningen men i mitt liv har det varit nödvändigt för att klara mig. Det jag jobbar med nu är att våga öppna upp och se att inte alla människor är onda och vill skada mig, det är minst sagt krävande men jag vill verkligen hitta ett annat sätt att förhålla mig till min omgivning och framförallt mig själv!

Hur tänker ni kring detta med terapi, personlig utveckling och ett välmående inre? Är det några av er som också går eller har gått hos en psykolog och vill dela med er av era tankar?