Workation i Örebro

En workation är en kombination av semester och jobb, work- vacation. Just en sådan befinner jag mig på i Örebro denna helg och den innehåller massor av spännande delar! Igår lyssnade jag på föreläsningar om både fotografering, redigering och filmskapande. Dessutom åt vi gott, hängde med härliga likasinnade och på kvällen hade vi tid för fotografering och filmning i en helt magiskt glimrande höstkväll.

Vi bor på superfräscha Clarion Collection Borgen, vilket häftigt ställe alltså! Hotelldirektören visade oss runt i hotellet och vi fick se några av rummen, de har 125 rum och precis alla är helt unika, det finns inte två likadana! Jag blev minst sagt inspirerad inför vår husrenovering…

Unnade mig en spegelselfie, det var länge sen!

Filmskapande med Sara från ”Tant Sara”. Inspirerande, nu ska det bli mer film här framöver!

Avslutningen på lördagen bestod av en diskussion med en politiker från Örebro angående influencers i politiken. Vad tycker ni, ska influencers skriva om politik? 

Det finns både tid och inspirerande miljöer för fotografering här, vilka magiskt vackra platser! 

Kvällen avslutades med bubbel och god mat innan jag drog mig tillbaka för att redigera lite film på rummet. Resultatet kommer när det är klart, håll utkik!

Idag söndag började med att jag mötte upp en bekant i Örebro för en morgonlöpning. Drygt en mil i absolut magisk miljö, soluppgång, öppna slätter och så himla härligt med sällskap! Jag älskar hur mitt jobb öppnar dörrar och ger kontakter över hela landet.

Efter frukosten var det dags för dagens föreläsningar, att jobba effektivt (bra för alla egenföretagare att lyssna på…) och vad vi som bloggar kan göra för att göra bloggen mer inspirerande, läsarvänlig och fyllda av bra innehåll för er läsare. Det är ju för er jag bloggar!

Nu rullar jag hemåt full av ny inspiration och idéer för framtiden. Så härlig känsla!

Hur min andra dotter förändrade mitt liv

Det var sista helgen i april 2017. Jag och min vän Jane hade ett träningsevent i Halmstad med massor av härliga tjejer som sprang, körde styrka, åt gott, hängde och njöt av livet. Jag däremot mådde inget vidare. Kroppen kändes svullen, magen var orolig, på långpasset fick jag gå sista biten för att ens kunna hålla ihop det. Jag sov dåligt, hade ingen aptit och kände mig allmänt låg. Något var fel.

Veckorna innan hade en tung och sorgsen känsla funnits i mitt bröst, en känsla av att livet inte var sådär kul som det borde vara. Energin var låg, livslusten, ja- hur var det egentligen med den? Det var länge sen jag känt den på riktigt. Hur kändes det egentligen att tycka om att leva? Dagarna gick in i varandra och jag märkte att jag mest fokuserade på att få dem att gå, jag som brukade vara en sån som älskade livet och ville krama ur varje droppa ur det, nu ville jag bara att det skulle vara över. Inte idag kanske, så allvarligt var det inte, men det kunde liksom kvitta. Kanske hängde de två känslorna ihop, den jag haft sista veckorna och den jag hade den där helgen i Halmstad?

När vi sagt hejdå till alla tjejer på lägret åkte jag direkt till apoteket. En mamma vet när det är läge att åka till apoteket om jag säger så. Med pirr i magen lade jag fram det där testet på disken och tänkte att jag nog ändå inbillade mig, men det skulle vara skönt att få det svart på vitt. En halvtimme senare hade jag det så svart på vitt som det går att få det. Jag var gravid. Precis ”frisk” efter min utmattning men med den där sorgsna känslan i bröstet som jag förstod betydde något mer, men som jag inte kunde sätta fingret på ännu. Kanske det sämsta läget nånsin att skaffa ett barn till? Och vad skulle min man säga, han ville ju absolut vänta tills jag mådde bättre. Klok man, men nu skulle det inte bli så. Skulle allt gå åt helvete nu?

Dagarna gick, illamåendet ökade, jag mådde skit rent utsagt. Utöver det så eskalerade den där känslan i bröstet och jag började formulera det för mig själv i ord, det var nog en depression jag upplevde. Mina dagar bestod av att försöka överleva, räkna timmarna till kvällen och hantera paniken i bröstet som bestod av 1. en känsla av att vara totalt meningslös och 2. en känsla av att allt jag byggt upp under över 10 år nu skulle försvinna, eftersom jag inte orkade eller hade nån som helst lust att fortsätta. Jag blev sjukskriven, sov mig igenom dagarna, försökte hålla uppe fasaden utåt. Ville inte förstöra mer än jag måste, orkade inte dela med mig av allt även om jag försökte orka dela lite för att vara ärlig. Det är så jag väljer att vara i mina sociala media, ärlig, mig själv men inte på bekostnad av mitt eget mående och jag visste att det fanns en gräns där ärlighet skulle förstöra mer än det gav.

Så kom hon då, en tidig morgon i januari. På nyårsdagen satt jag och grät i soffan över att hon aldrig skulle komma ut (jag hade inte ens gått hela tiden än men min ork var slut för länge sen) och på natten vaknade jag av att värkarna startade. Några timmar senare var hon där i min famn. Overkligt och på samma gång helt naturligt. Så självklart. Min ängel som skulle komma att rädda mitt liv.

Vi fick en otroligt tuff start. Förlossningen gick helt strålande men moderkakan lossnade inte så de fick söva mig och dra ut den, vilket gjorde att jag tappade över två liter blod. Lilla fröken hade sen otroligt svårt att förstå detta med amningen och hur det skulle gå till, detta i kombination med blodförlusten och kanske även depressionen gjorde att hon inte fick nog med mat från mig. Jag grät, kämpade, matade, grät igen. Provade allt, nässprayer, vila massor, hud mot hud, alkoholfri öl, amningsteer, pumpa mellan varje amning varannan timme dygnet runt, klippa tungbandet på henne, äta massor, dricka massor. Inget hjälpte, mängden bara minskade. Till slut fick jag hjälp på amningsmottagningen på SÄS, alltså vilka kvinnor! Vilket jävla stöd! Jag hade aldrig orkat utan dem, det säger jag bara. Vi fixade ett tillmatningsset och lillan kunde amma vid bröstet fast få maten från en flaska via en liten slag i mungipan. Jag har skrivit ett inlägg om detta för er som missade det. 

Vi höll på med detta i fem månader och det var utan tvekan de tuffaste månaderna i mitt liv. Att försöka få en liten bebis att hitta rätt grepp, lirka in en slang i mungipan och få henne att fortsätta suga tills maten hann upp ur flaskan, mitt i natten med en vrålhungrig bebis, det är mörkt, du är yr av trötthet, slangen hamnar aldrig på rätt ställe, ungen tappar tålamodet och gallskriker vilket gör att maten absolut inte kommer upp ur flaskan osv… du vill mest dö och känner dig som världens sämsta människa som inte kan ge din bebis mat ”normalt”. Men varje gång jag tänkte på att sluta (dvs ca 5-10 gånger per dag) så var det något som hindrade mig. Den här lilla människan bara älskade att ligga där vid bröstet, hon kunde ligga timtal och hela hennes väsen skrek ”snälla, låt mig fortsätta med detta!”. Så vi körde på, jag kämpade, grät och kämpade lite till. En dag hade hon bara tröttnat, hon vände bort huvudet från bröstet och tog hellre flaskan när jag erbjöd den. Inget i hela världen hade kunnat gör mig mer stolt och glad, jag hade orkat så länge att HON sa ”okej tack, jag är nöjd nu. Det räcker.” Hon fick välja när det var nog, det var inte jag som tog det ifrån henne.

Min man var helt ovärderlig under denna period, aldrig har jag väl älskat honom så mycket som jag gjorde då, hans tålamod tog aldrig slut! Han fixade med den där slangen, peppade, assisterade och gjorde allt för att underlätta för mig. Jag hade aldrig orkat annars men det som var så häftigt var att den här perioden gjorde något med mig och lillan. Vi byggde ett band som var så starkt att det inte kan beskrivas. Vi kämpade ihop, för att hon skulle överleva och få den start i livet som hon ville ha och jag ville ge henne. Det var hon och jag mot världen! Hon lärde mig så mycket om mig själv, vad jag är kapabel till, vad kärlek betyder i situationer då allt inte är enkelt och självklart, vad som är viktigt på riktigt. Hon tvingade mig att landa, vara här och nu, släppa allt runtomkring och leva på riktigt. Jag vet inte ens när jag hade gjort det sist, men det är nog 15-20 år sedan!

Det jag insåg under denna period är att prestation, framgång och karriär egentligen inte betyder nånting. Inget av det jag hade presterat under alla år kunde hjälpa mig när det var skarpt läge, jag kunde inte pressa mig till att lyckas med detta (tro mig jag försökte, stackars den där pumpen som nästan blev överhettad i perioder) utan jag var tvungen att kapitulera och acceptera situationen. Mycket av min ångest under depressionen handlade om att jag kände mig så värdelös, ingen tyckte om mig, ingen tyckte att det jag gjorde var bra, jag var inte viktig för någon. En dag när det var riktigt tufft skrev jag detta inlägg om när det blir för mycket och man bara vill gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka. När man bara inte orkar mer men måste orka för att man har en femåring där hemma och en bebis i magen som behöver en, oavsett hur allt annat känns.  Insikten jag fick under det första halvåret av Alice liv var att livet inte handlar om prestationer, att mitt värde inte låg i vad jag kunde leverera utan att det snarare handlade om vad jag själv kunde få ut av livet, hur jag kunde få och skapa de upplevelser jag ville, hur jag kunde fylla mina dagar med vad jag själv ville och på så sätt faktiskt må bra, istället för att vänta på att andra människor, pengar eller bekräftelse skulle få mig att må bra. Och då började jag omvärdera.

Jag satte nya mål för mig själv och mitt liv. Slutade tänka karriär och utveckling av mitt företag och började tänka personlig utveckling. Började värdera min tid annorlunda. Att göra ingenting är inte alls meningslöst, vissa dagar är det precis vad som behövs! Att hinna sitta på golvet med sina barn, ta en promenad mitt på dagen eller hinna läsa en bok i sängen är inte alls slöseri med tid, det är det viktigaste du gör! Där hämtar du kraft för att sen kunna göra ditt jobb bra, bemöta människor med kraft och energi, ge av dig själv och inspirera andra. För självklart måste vi jobba, pengarna måste ju in för att vi ska överleva men all ångest runtomkring måste inte finnas där. Mitt jobb är ju att inspirera andra, att dela med mig av min kunskap, om träning och kost, om kvinnokroppen före, under och efter graviditet, om de mentala faktorer som får oss att må bra och känna mening på riktigt osv. Då behöver jag också ta mig tid att inspirera mig själv ibland och det glömde jag bort under alla dessa år när jag bara sprang, sprang och sprang, för att hinna ta precis alla bollar som flög i luften, och helst även fånga några av alla andras bollar när jag ändå höll på!

Jag är så tacksam för att det där testet visade två streck den där dagen, och att det sammanföll med den där depressionen som i sin tur följde på min utmattning. Det var precis vad jag behövde för att hitta mig själv och mitt sätt att leva igen. Utan den där lilla ängeln som kom och räddade mig hade jag nog inte suttit här nu, och mått så bra, varit så stark och känt sån otroligt målmedvetenhet inför resten av livet. Hon förändrade mitt liv och fortsätter påminna mig varje dag om hur jag vill leva och vad jag vill göra. Tänk vilken kraft som finns i en sån liten människa ändå!

Mamma på vift

Jag har haft ett dygn på egen hand, iväg från familjen med bara mig i fokus. Det låter nog mycket mer glamouröst än det varit, största delen av dygnet har ägnats åt att jobba som en galning men ändå, första natten utan bebis sen hon föddes, vilken grej. Oavbruten sömn!

Jag lämnade stugan i Halmstad igår förmiddag och åkte in till stan. Hade en lunchdate med en god vän och tänkte hinna kolla lite i affärer innan, en får passa på när en kan gå utan stress och barn som lessnar direkt liksom! Jag hann handla på mig en baddräkt och en bikini att variera med på stranden, det går ju åt några nu när det är sol i princip varenda dag! Dessutom hittade jag väldigt fina underkläder på rean som jag vet att min man kommer gilla skarpt. Berätta inte för honom, det ska bli en överraskning! (dessa får ni dock ingen bild på…) Vid 12 mötte jag sedan upp Frida på Bulls och fick en superhärlig stund, en del människor bara sprider så mycket energi omkring sig och jag älskar att hon och jag pratar helt ogenerat om precis allting, såna vänner ska en hålla hårt i!

Världens godaste räkmacka? Japp! 

Världens goaste Frida! 

Nytillskott i garderoben

Direkt efter lunch rullade jag mot Borås. Kom hem 1,5 timme innan posten skulle avgå för dagen och packade sen order som en galning och hann precis ner med paketen till kl 17. Helt svettig och stissig! Vidare upp en sväng till Ica, köpa en färdig risotto med svamp och en dricka, och hem till datorn igen. Nästa vecka kommer höstens kollektion från Röhnisch till min webbshop så jag behöver lägga in alla produkter i datorn, uppdatera med priser, lagervärden, beskrivande texter om de olika plaggen osv. Att driva en webbshop är mycket mer jobb än vad som syns utåt och jag satt med detta i över fem timmar innan det var klart. Till slut snurrade bara alla siffror i huvudet på mig, inköpspriser, utpris, lagervärde, artikelnummer osv osv. Det som återstår nu är bilder till alla plagg men det måste vänta tills jag fått plaggen. Himla skönt när det var klart och jag visste att jag inte skulle kunna somna innan jag var färdig så det var lika bra att köra på.

När jag var klar var klockan nästan 23, jag åt lite glass medan jag varvade ner och sen stupade jag i säng. Sov åtta timmar som en sten och vaknade utvilad och pigg. Sömn alltså, vilken grej ändå!

Startade morgonen med en löprunda, 10 kilometer med podd i öronen. Lätta steg, pigg och glad i ganska sval temperatur. Ljuvligt och ni vet hur mycket jag älskar att springa på morgonen, det lägger liksom ribban för hela dagen!

När jag kom hem tog jag en snabb dusch, fixade frukost och startade datorn igen. Ett par timmar med bildredigering, bloggande (bla förberedde jag stora delar av detta inlägg och skrev flera andra till helgen), mailkorrespondens, bokföring och lite mer förberedande för nästa veckas leveranser, sen stängde jag ner datorn och bestämde mig för att mitt jobbdygn fick vara klart. Tog min träningsväska, åkte ner till gymet och yogade en timme för en fantastisk instruktör. Världens bästa belöning efter hårt arbete!

Efter passet gick jag förbi Café Viskan, plockade med mig en smoothie och sen rullade jag söderut igen. Här är det soligt och varmt som vanligt och jag har några timmar med familjen innan dagens livepodd med Malin, vi ska prata bäckenbotten och core. Vi kör på min fb-sida ikväll så surfa in kl 20 om ni vill lyssna. Ingen rast och ingen ro men vet ni, jag älskar det så otroligt mycket!

Livesändning på facebook

Ni har väl inte missat att jag och Malin Lundskog sänder live på Facebook varje torsdag? Som en podd fast live och med bild! Varannan vecka kör vi på min fb-sida, Life at core och varannan vecka på hennes sida Hälsa mera. Ämnena varierar från gång till gång, sist pratade vi om motivation, veckan före det om konditionsträning och flera gånger har vi pratat om kost! Eftersom det är live går det också att ställa frågor under tiden vi sänder, och det är såklart gratis att titta. Bara gå in och gilla våra sidor så kommer sändningen upp i ditt flöde. Klockan 20.00 är tiden som gäller.

 

Vi ses imorgon!

 

img_5350

Äntligen morgonjogg igen!

Jag har vilat tre dagar i rad pga anledning dvs livet. Min man har inte haft semester ännu och jag har varit i Halmstad med kidsen några veckor som ni vet och då kör det ibland ihop sig och träningen får vänta. Igår gick han äntligen på semester och som jag skrev på instagram, massa tid för sovmornar, familjemys och legobygge… eller? Nä, massa tid för träning, ÄNTLIGEN!

Jag har lovat mig själv att ta mig ut på nånslags träning varje morgon dessa veckor. Promenad, löpning eller något annat men att få börja dagen med rörelse är den allra bästa gåvan jag kan ge mig själv och min familj. Då blir jag ju världens bästa mamma sen!

Idag blev det såklart löpning eftersom jag längtat efter det i flera dagar. Lugnt och fint längs stranden, genom skogen och ut på slätten. Älskar alla dessa små stigar som slingrar sig över slätten, jag skulle kunna ägna flera timmar åt att bara springa kors och tvärs på dem! Strax under en timme fick jag ihop i alla fall och det gjorde underverk för både kropp och knopp som var lite slitna efter dessa veckor på egen hand. Nu rockar vi helgen gänget!

Vad är min drivkraft och hur orkar jag alltid dela med mig av mitt liv?

På slutet är ni många nya följare som hittat hit och det gör mig glad! Min blogg och mina sociala medier har alltid haft som syfte att inspirera andra, att skapa en särskild känsla hos er följare, ge kunskap och pepp och såklart dela med mig av min syn på träning och hälsa med fokus på att skapa starka kvinnor, fysiskt och mentalt!

Här får ni följa livets upp och ner såsom det är på riktigt. Jag har delat med mig av allt från min utmattning för 2,5 år sedan via en tuff depression förra året, en krävande graviditet med sjukskrivning och stor personlig kris till dagens läge med stark livsglädje och tacksamhet över allt jag har. Jag har skrivit om de dagar då jag varit sekunder ifrån att kliva ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka, delat med mig av tankar kring livets mening och vad som egentligen ger glädje såväl som min fysiska status genom graviditet, förlossning och tiden efteråt.

Det har funnits dagar när jag inte orkat tända lampan i sovrummet, när jag gråtit över att behöva hämta posten eller suttit en timme vid lunchen utan att röra maten. En period var mitt enda mål fysiskt att orka träna en dag i veckan och det var oftast en ofattbar kamp att klara att genomföra det. Jag har dock aldrig gett upp! När både kropp och hjärna skrikit nej har jag ändå tagit ett steg till framåt, för att min disciplin och drivkraft att må bättre och skapa det liv jag drömt om varit större än allt annat. För att jag alltid vetat att ingen annan gör jobbet åt mig. Jag tror inte på omöjligt, jag tror att allt går. Bortsett från vädret, när vi ska dö och om/när vi blir föräldrar så styr vi vårt liv själva. Den filosofin lever jag efter i varje andetag!

Detta är inte min träningsdagbok, detta är min plattform där jag delar med mig av mitt liv och mina tankar för att inspirera andra. Inte för att få bekräftelse utan för att visa DIG att det går att lyckas. Att livet är upp och ner för alla, att DU inte är ensam. Mitt jobb är att inspirera dig till ett friskare och bättre liv, fysiskt och mentalt. Det är inte alltid lätt och det är tyvärr ingen som har sagt att det ska vara det. Men när jag säger att inget är omöjligt, då menar jag det. På riktigt! 💙

Träning- bygga upp eller bryta ner?

Jag har tänkt på detta inlägg ett tag, som alltid när jag skriver om något lite svårare ämne. Jag vill att tankarna ska hinna landa ordentligt i huvudet innan jag sätter ord på dem och delar dem med er eftersom det alltid blir många olika åsikter om dessa lite starkare ämnen. Jag känner litegrann att det har blivit en del av min nisch att ta debatten och ha åsikter, många är så rädda för det men jag tror på att säga vad jag tycker, jag står ju för träning som något hälsosamt och det känns då väldigt naturligt att sätta ner foten när jag ser saker som inte går i linje med vad jag anser är hälsosamt.

Min ståndpunkt är att träning är något vi gör för att må bättre, bli starkare, friskare, piggare, gladare, ha mindre ont i kroppen eller orka göra saker vi tycker om, som att springa i skogen, klättra i berg eller leka med våra barn. Träningsmängden och intensiteten behöver därför hela tiden balanseras på ett sånt sätt att vi fortsätter framåt mot vårt mål men inte kör för hårt och istället stagnerar eller går bakåt i utvecklingen pga överansträngning. Givetvis får vi inte heller bli för ”lata” och bara lalla omkring, i alla fall om vi vill känna att vi kommer framåt.

180414-webb-65

Det jag ser omkring mig stämmer dock inte alls alltid med min personliga ståndpunkt. Gång på gång ser jag hu unga, friska, starka människor tränar på ett sätt som gör att kroppen går sönder på ställen som egentligen är gjorda för att hålla ihop i 70, 80, 90 år! Jag menar, hur kan en ung frisk kropp gå sönder pga förslitning innan du har fyllt 40 år? Hur kan knän, höfter, fötter, rygg och andra strukturer rasa, inte pga övervikt, stillasittande, slitsamt och tungt jobb eller genetiska förutsättningar utan pga för hård träning? För mig är det helt jäkla skevt. Vad fan håller vi på med, att träna sönder en ung kropp i jakten på, ja vadå?, det håller ju inte!

Jag säger inget om du är elitidrottare, lever på din sport och måste prestera på extremt hög nivå under många år, då är din kropp ditt redskap precis som för en skådespelare som måste förändra sin kropp pga olika roller. Att den till slut inte håller längre är något att räkna med och det är oftast värt det eftersom det har lett till en lång och framgångsrik karriär där du har kunnat leva på din sport. Men hallå därute, hur många av er är elitidrottare?! Jag tror mig veta att mina läsare är 98 % motionärer. Jag tror mig också veta att 90 % av min omgivning är vanliga svenssons även om många älskar att träna. Väldigt få av dem lever på sin sport men jag ser alldeles för många träna sönder sig på ett fullständigt vansinnigt sätt!

img_8784

Jag tror att vi behöver stanna upp och fundera över vårt eget beteende, vad är det vi gör och varför? Vad är egentligen syftet med att pressa kroppen så hårt, vad är det du tror att du ska uppnå, har du ens tänkt på det? Tyvärr är jag rädd att det i många fall handlar om en besatthet och ett beroende av hård och intensiv träning där hälsan har fått stå lite åt sidan för behöver av att ta ut sig, svettas, bita ihop och pressa sig, ständigt mot nya gränser. Jag tror det är lätt att bli fartblind och inbilla sig att träningen ständigt måste bli tuffare, längre och tyngre för att du ska fortsätta må bra, men vet du? Det viktigaste med din träning är att den blir av och att den är regelbunden. Att sänka intensiteten, ta en extra vilodag eller byta ett tufft löppass mot ett skönt yogapass kan mycket väl vara precis vad du behöver både för att hitta tillbaka till njutningen men också för att faktiskt komma framåt. Återhämtning är en faktor som ofta underskattas, det är då vi både laddar om motivationen och  läker ut kroppen, småskador och skavanker får en chans att försvinna och musklerna bygger sig starkare. Vila och återhämtning är guld när du är  på jakt efter hållbar hälsa!

180414-webb-58