Knipträning- ge dig själv en boost!

I samarbete med knipkulor.se

 

Som personlig tränare inriktad på kvinnor möter jag väldigt många som har eller har haft problem med styrkan i bålen och bäckenbotten. Ryggsmärta, stelhet i höft och säte, urinläckage och problem med hållningen är bara några av symptomen som kan uppkomma när bålens muskler och knipstyrkan i underlivet är för svaga.

DSC00365Bålträning

För en del hjälper inte all knipträning i världen. Jag har skrivit om det förut och att det finns hjälp att få med en sk TVT-operation, läs det inlägget här.  För väldigt många så handlar det dock om att det är svårt att hitta rätt teknik i själva knipet och tyvärr handlar det ofta också om prioritering, alla vet att de borde men ändå är det ofta väldigt svårt att ta sig för att faktiskt göra det. För dig som vill men inte lyckas ta tag i din knipträning föreslår jag att du lägger in det som ett lotet projekt under 4-6 veckor där du kniptränar tre gånger om dagen. Förslagsvis när du borstar tänderna morgon och kväll samt efter lunch. Ställ alarm på din telefon de första dagarna tills du kommit in i rutinen!

 

Har du svårt att hitta rätt teknik tycker jag att det allra bästa är att använda sk knipkulor. Med dessa så måste kroppen göra rätt för att hålla dem inne och du behöver inte fundera på tekniken och att aktivt spänna musklerna i slidan, det sker på automatik. Det finns olika storlekar och tyngder på kulorna, välj de som passar dina behov. Dessa kulor kan du använda hemma när du bara går omkring dvs det är lätt att få en bra rutin på träningen! I början kan du behöva ligga ner för att hålla dem på plats men musklerna blir snabbt starkare så kämpa på!

DSC00366Bålträning

Stress, utmattning och att väja en annan väg

Vi pratade om stress och utmattning på vår livesändning igår kväll. Jag och Malin Lundskog sänder ju live på fb varje torsdag kl 20, varannan vecka hos henne på Hälsa mera och varannan vecka hos mig på Life at core. Det är förstås helt gratis att lyssna, allt du behöver göra är att gå in och gilla sidan.

Idag är psykisk ohälsa lika vanligt som skoskav, nästan alla har eller känner någon som har mått dåligt, antingen varit deprimerade, utbrända eller kämpat med tuffa existentiella tankar. Vi lever i en värld där det ställs otroligt höga krav på oss och vi är också själva ganska duktiga på att pressa oss till bristningsgränsen och lite till. Jag vågar påstå att det ligger mycket prestige i att vara ”en sån som kan hålla många bollar i luften och alltid vara på språng”. Och tyvärr är detta ofta ett kvinnligt problem, kvinnor blir oftare utbrända, kvinnor kämpar mer med psykisk ohälsa.

Men det är inte häftigt, det är inte coolt alls! För mig är det inte status att ha så mycket att göra att jag inte hinner sova, äta, träna eller vara med mina barn. Att rusa fram genom livet för att hinna fånga alla bollar som kommer flygande, samtidigt som jag försöker hjälpa människor runtomkring mig med att fånga sina. Det fanns en tid då jag levde såhär, den tiden pågick under ungefär 20 år och ledde till en rejäl utmattning följt av en existentiell kris och en djup depression då jag inte alls kunde förstå varför jag ens skulle fortsätta leva. Jag tillförde ju ändå ingenting, ingen tyckte om mig och jag var egentligen bara helt meningslös. Jag har skrivit om detta innan och ska inte gå in på det mer just i detta inlägg men jag vill betona att jag vet vad jag pratar om när jag säger att det går att omvärdera.

Jag har just börjat jobba igen efter min mammaledighet. Min mamma frågade mig häromdagen om jag är stressad? Jag har nog aldrig varit mindre stressad i mitt liv! Visst, jag känner press av att dra igång en verksamhet igen efter en lång periods uppehåll (jag var även sjukskriven under min graviditet så det var över ett år sen jag tog in nya kunder och uppdrag senast) och jag jobbar hårt på att få igång nya projekt, sortera upp vilka tjänster jag ska erbjuda osv men jag har så otroligt mycket tid varje dag för meningsfulla saker så jag känner mig verkligen inte stressad. Vi äter frukost ihop alla fyra varje morgon, jag hinner träna varje dag, jag hinner umgås med mina barn flera timmar varje eftermiddag (jag försöker jobba 8-14 och sen någon timme på kvällen) och slås av hur mycket mer det är värt att ha tid med de som betyder något än att ha massor att göra och känna sig meningsfull på det sättet. Visst, jag prioriterar bort massor- att städa och greja med hemmet, att fika på stan, att jobba övertid och lägga kvällarna och helgerna varje vecka på att jobba, vilket säkerligen skulle generera mer pengar i plånboken.

Jag tror att vi ofta går vilse i jakten på bekräftelse, vi vill känna att vi gör skillnad, vi vill känna oss behövda och vi vill uträtta saker, skapa saker, få respons från omvärlden på att det vi gör är bra och viktigt. Det vi missar är att människorna vi har närmast oss faktiskt kan bekräfta oss på det sättet, vi behöver inte jaga det från chefen, kollegorna eller följarna i sociala media. Visst är det fantastiskt att kunna bidra och göra skillnad, det är ju en otroligt stor del av mitt jobb, men hela vårt egenvärde får inte hamna där. Vi behöver kunna hämta hem och se att vi faktiskt har det vi behöver i verkligheten och i vår närhet. Och inte minst- i oss själva! Att lära sig bekräfta sig själv, känna sitt eget värde och hylla sig själv för allt bra man gör och är, det är väl viktigast av allt. Jag skulle vilja ge er lite hemläxa kring detta över helgen, fundera på var du får och söker din bekräftelse och hur detta är kopplat till den stress du upplever i ditt liv. Är det viktigast att visa upp ett fint hem på instagram, att få bonusen på jobbet varje månad och att ha råd att köpa de dyraste kläderna som får folk att sucka av avund? Kan du minska på stressen genom att söka din bekräftelse nån annanstans? Jag tror ni kommer upptäcka en hel del om er själva.

Berätta gärna sen hur det gick!

Hur min andra dotter förändrade mitt liv

Det var sista helgen i april 2017. Jag och min vän Jane hade ett träningsevent i Halmstad med massor av härliga tjejer som sprang, körde styrka, åt gott, hängde och njöt av livet. Jag däremot mådde inget vidare. Kroppen kändes svullen, magen var orolig, på långpasset fick jag gå sista biten för att ens kunna hålla ihop det. Jag sov dåligt, hade ingen aptit och kände mig allmänt låg. Något var fel.

Veckorna innan hade en tung och sorgsen känsla funnits i mitt bröst, en känsla av att livet inte var sådär kul som det borde vara. Energin var låg, livslusten, ja- hur var det egentligen med den? Det var länge sen jag känt den på riktigt. Hur kändes det egentligen att tycka om att leva? Dagarna gick in i varandra och jag märkte att jag mest fokuserade på att få dem att gå, jag som brukade vara en sån som älskade livet och ville krama ur varje droppa ur det, nu ville jag bara att det skulle vara över. Inte idag kanske, så allvarligt var det inte, men det kunde liksom kvitta. Kanske hängde de två känslorna ihop, den jag haft sista veckorna och den jag hade den där helgen i Halmstad?

När vi sagt hejdå till alla tjejer på lägret åkte jag direkt till apoteket. En mamma vet när det är läge att åka till apoteket om jag säger så. Med pirr i magen lade jag fram det där testet på disken och tänkte att jag nog ändå inbillade mig, men det skulle vara skönt att få det svart på vitt. En halvtimme senare hade jag det så svart på vitt som det går att få det. Jag var gravid. Precis ”frisk” efter min utmattning men med den där sorgsna känslan i bröstet som jag förstod betydde något mer, men som jag inte kunde sätta fingret på ännu. Kanske det sämsta läget nånsin att skaffa ett barn till? Och vad skulle min man säga, han ville ju absolut vänta tills jag mådde bättre. Klok man, men nu skulle det inte bli så. Skulle allt gå åt helvete nu?

Dagarna gick, illamåendet ökade, jag mådde skit rent utsagt. Utöver det så eskalerade den där känslan i bröstet och jag började formulera det för mig själv i ord, det var nog en depression jag upplevde. Mina dagar bestod av att försöka överleva, räkna timmarna till kvällen och hantera paniken i bröstet som bestod av 1. en känsla av att vara totalt meningslös och 2. en känsla av att allt jag byggt upp under över 10 år nu skulle försvinna, eftersom jag inte orkade eller hade nån som helst lust att fortsätta. Jag blev sjukskriven, sov mig igenom dagarna, försökte hålla uppe fasaden utåt. Ville inte förstöra mer än jag måste, orkade inte dela med mig av allt även om jag försökte orka dela lite för att vara ärlig. Det är så jag väljer att vara i mina sociala media, ärlig, mig själv men inte på bekostnad av mitt eget mående och jag visste att det fanns en gräns där ärlighet skulle förstöra mer än det gav.

Så kom hon då, en tidig morgon i januari. På nyårsdagen satt jag och grät i soffan över att hon aldrig skulle komma ut (jag hade inte ens gått hela tiden än men min ork var slut för länge sen) och på natten vaknade jag av att värkarna startade. Några timmar senare var hon där i min famn. Overkligt och på samma gång helt naturligt. Så självklart. Min ängel som skulle komma att rädda mitt liv.

Vi fick en otroligt tuff start. Förlossningen gick helt strålande men moderkakan lossnade inte så de fick söva mig och dra ut den, vilket gjorde att jag tappade över två liter blod. Lilla fröken hade sen otroligt svårt att förstå detta med amningen och hur det skulle gå till, detta i kombination med blodförlusten och kanske även depressionen gjorde att hon inte fick nog med mat från mig. Jag grät, kämpade, matade, grät igen. Provade allt, nässprayer, vila massor, hud mot hud, alkoholfri öl, amningsteer, pumpa mellan varje amning varannan timme dygnet runt, klippa tungbandet på henne, äta massor, dricka massor. Inget hjälpte, mängden bara minskade. Till slut fick jag hjälp på amningsmottagningen på SÄS, alltså vilka kvinnor! Vilket jävla stöd! Jag hade aldrig orkat utan dem, det säger jag bara. Vi fixade ett tillmatningsset och lillan kunde amma vid bröstet fast få maten från en flaska via en liten slag i mungipan. Jag har skrivit ett inlägg om detta för er som missade det. 

Vi höll på med detta i fem månader och det var utan tvekan de tuffaste månaderna i mitt liv. Att försöka få en liten bebis att hitta rätt grepp, lirka in en slang i mungipan och få henne att fortsätta suga tills maten hann upp ur flaskan, mitt i natten med en vrålhungrig bebis, det är mörkt, du är yr av trötthet, slangen hamnar aldrig på rätt ställe, ungen tappar tålamodet och gallskriker vilket gör att maten absolut inte kommer upp ur flaskan osv… du vill mest dö och känner dig som världens sämsta människa som inte kan ge din bebis mat ”normalt”. Men varje gång jag tänkte på att sluta (dvs ca 5-10 gånger per dag) så var det något som hindrade mig. Den här lilla människan bara älskade att ligga där vid bröstet, hon kunde ligga timtal och hela hennes väsen skrek ”snälla, låt mig fortsätta med detta!”. Så vi körde på, jag kämpade, grät och kämpade lite till. En dag hade hon bara tröttnat, hon vände bort huvudet från bröstet och tog hellre flaskan när jag erbjöd den. Inget i hela världen hade kunnat gör mig mer stolt och glad, jag hade orkat så länge att HON sa ”okej tack, jag är nöjd nu. Det räcker.” Hon fick välja när det var nog, det var inte jag som tog det ifrån henne.

Min man var helt ovärderlig under denna period, aldrig har jag väl älskat honom så mycket som jag gjorde då, hans tålamod tog aldrig slut! Han fixade med den där slangen, peppade, assisterade och gjorde allt för att underlätta för mig. Jag hade aldrig orkat annars men det som var så häftigt var att den här perioden gjorde något med mig och lillan. Vi byggde ett band som var så starkt att det inte kan beskrivas. Vi kämpade ihop, för att hon skulle överleva och få den start i livet som hon ville ha och jag ville ge henne. Det var hon och jag mot världen! Hon lärde mig så mycket om mig själv, vad jag är kapabel till, vad kärlek betyder i situationer då allt inte är enkelt och självklart, vad som är viktigt på riktigt. Hon tvingade mig att landa, vara här och nu, släppa allt runtomkring och leva på riktigt. Jag vet inte ens när jag hade gjort det sist, men det är nog 15-20 år sedan!

Det jag insåg under denna period är att prestation, framgång och karriär egentligen inte betyder nånting. Inget av det jag hade presterat under alla år kunde hjälpa mig när det var skarpt läge, jag kunde inte pressa mig till att lyckas med detta (tro mig jag försökte, stackars den där pumpen som nästan blev överhettad i perioder) utan jag var tvungen att kapitulera och acceptera situationen. Mycket av min ångest under depressionen handlade om att jag kände mig så värdelös, ingen tyckte om mig, ingen tyckte att det jag gjorde var bra, jag var inte viktig för någon. En dag när det var riktigt tufft skrev jag detta inlägg om när det blir för mycket och man bara vill gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka. När man bara inte orkar mer men måste orka för att man har en femåring där hemma och en bebis i magen som behöver en, oavsett hur allt annat känns.  Insikten jag fick under det första halvåret av Alice liv var att livet inte handlar om prestationer, att mitt värde inte låg i vad jag kunde leverera utan att det snarare handlade om vad jag själv kunde få ut av livet, hur jag kunde få och skapa de upplevelser jag ville, hur jag kunde fylla mina dagar med vad jag själv ville och på så sätt faktiskt må bra, istället för att vänta på att andra människor, pengar eller bekräftelse skulle få mig att må bra. Och då började jag omvärdera.

Jag satte nya mål för mig själv och mitt liv. Slutade tänka karriär och utveckling av mitt företag och började tänka personlig utveckling. Började värdera min tid annorlunda. Att göra ingenting är inte alls meningslöst, vissa dagar är det precis vad som behövs! Att hinna sitta på golvet med sina barn, ta en promenad mitt på dagen eller hinna läsa en bok i sängen är inte alls slöseri med tid, det är det viktigaste du gör! Där hämtar du kraft för att sen kunna göra ditt jobb bra, bemöta människor med kraft och energi, ge av dig själv och inspirera andra. För självklart måste vi jobba, pengarna måste ju in för att vi ska överleva men all ångest runtomkring måste inte finnas där. Mitt jobb är ju att inspirera andra, att dela med mig av min kunskap, om träning och kost, om kvinnokroppen före, under och efter graviditet, om de mentala faktorer som får oss att må bra och känna mening på riktigt osv. Då behöver jag också ta mig tid att inspirera mig själv ibland och det glömde jag bort under alla dessa år när jag bara sprang, sprang och sprang, för att hinna ta precis alla bollar som flög i luften, och helst även fånga några av alla andras bollar när jag ändå höll på!

Jag är så tacksam för att det där testet visade två streck den där dagen, och att det sammanföll med den där depressionen som i sin tur följde på min utmattning. Det var precis vad jag behövde för att hitta mig själv och mitt sätt att leva igen. Utan den där lilla ängeln som kom och räddade mig hade jag nog inte suttit här nu, och mått så bra, varit så stark och känt sån otroligt målmedvetenhet inför resten av livet. Hon förändrade mitt liv och fortsätter påminna mig varje dag om hur jag vill leva och vad jag vill göra. Tänk vilken kraft som finns i en sån liten människa ändå!

Oboy! Vad ger ni egentligen era barn att äta?

Ingen har väl missat den senaste veckans absolut största nyhet, det är brist på Oboy i landet! Jag blev först helt full i skratt över hur folk verkade få panik men insåg snabbt att detta faktiskt är ett problem, på riktigt. Vilket? Ja, att folk uppenbarligen har Oboy som en naturlig del i sin vardagkost. Det är alltså inget skämt!

I en av de stora kvällstidningarna fanns häromdagen en intervju med en mamma som var minst sagt upprörd över denna akuta brist. Hon och hennes dotter hade minsann som rutin att äta snabbnudlar och dricka Oboy till mellanmål, varje dag. Alltså förlåt men SAY WHAT!? Jag är långt ifrån en perfekt förälder och jag tror inte på några förbud. Vi har både lördagsgodis och fredagsfika och ibland glass mitt i veckan. Men 90 % av det min dotter äter är riktig mat, naturliga råvaror, lagad mat (dvs du tar råvaror och skapar en måltid av, inte två färdiga produkter som i detta fall) och vi är stenhårda med att frukt och grönsaker ska ätas varje dag. Att servera Oboy och snabbnudlar till mellanmål är för fan katastrof!

Jag har varit inne på det här ämnet förr men det kan inte sägas för många gånger. Barn ska äta bra mat, naturlig mat, mycket mat för att orka växa men inte fasen ska de serveras socker, snabba kolhydrater och massa halvfabrikat som vardagsrutin. Deras hjärnor behöver hållbar energi, deras kroppar behöver byggstenar för att kunna växa och utvecklas. Sån skitmat får vara undantaget! Jag har ett tips till denna mamma och andra mammor som har kris där hemma nu när Oboyen är slut. Ta ett äpple, skiva det i bitar, släng ner i lite yoghurt, tina några hallon och strö över. ÄT! Att servera sina barn andra mellanmål än choklad och vitt mjöl är inte så svårt som det kan låta. Nu tar vi och skärper oss allihopa, vi kan bättre än såhär.

Ska vi säga så?

En av de två viktigaste människorna i mitt liv. Aldrig i livet att jag låter henne växa upp på Oboy och annan skit!

Träning vid framfall och hur fungerar knipkulor?

I samarbete med knipkulor.se

För några veckor sedan fick jag ett PM på min Instagram med frågan om huruvida det går att träna med framfall. Jag vill dela med mig av mitt svar även här till er eftersom jag vet att många av er som följer mig är mammor och är intresserade av detta område!

Jag har tre tips till dig som fått konstaterat framfall och vill vara aktiv fram till och efter operationen.

  1. Innan operationen- träna skonsamt! Undvik träningsformer och övningar som skapar extra tryck på bäckenbotten. Hit räknas hopp, löpning och tunga lyft. Alla övningar där du spänner magen och får en känsla av att du pressar neråt, då påfrestar du bäckenbotten ytterligare, det kan kännas obehagligt eller smärtsamt. Träna gärna promenader, cykling, crosstrainer, simning och styrkeövningar där du sitter eller ligger ner. Lägg mycket fokus på bålträning och knipträning, även efter operationen måste bäckenbotten vara stark.
  2. Efter operationen- fokusera på rehab! Läkaren kommer ge dig direktiv, lyssna på dem. Smyg sedan igång med lätt bålaktivering, knipträning och lugn träning. Saker och ting behöver få tid att läka och smärtan ska försvinna, dessutom behöver du överkomma din rädsla att drabbas igen (ja, den kommer finnas kvar länge!) och få chans att bli kompis med din egen kropp igen.
  3. Hela livet- gör knipträning och bålstabilitet till en del av vardagen! Detta rekommenderar jag för alla kvinnor som fött barn, så det är egentligen ingen skillnad här. Tycker du det är svårt att hitta rätt knip rekommenderar jag verkligen knipkulor, de hjälper dig att hitta rätt teknik och rätt muskler.

När det gäller just knipkulor finns det några saker som är bra att tänka på. Knipkulor är inte detsamma som geishakulor, knipkulor sitter ihop på ett ”snöre”, två lite större kulor och en liten bit snöre att dra ut dem med. Geishakulor är mindre, ofta guldfärgade och används under sex, de har inte alls samma funktion. I knipkulor finns en mindre kula som rör sig och tvingar musklerna i bäckenbotten att hela tiden arbeta för att hålla dem inne.

Bra knipkulor hittar du här, där finns även hela kit med både knipkulor, rengöring och glidmedel för att få dem på plats enkelt och hålla dem fräscha över tid. Vill du ha överkursen så finns det också extra tunga knipkulor, knip de luxe så att säga! Även du som inte har några problem med läckage eller oroar dig för framfall har allt att vinna på att använda knipkulor, inte minst för att förbättra känslan under samlag, starka muskler i underlivet gör enorm skillnad både för dig och din partner!

Daniel springer genom Sverige för kvinnorna i Kongo

Ni som har följt mig länge känner till allt om Tjejmarathon, det ideella lopp som jag och Ann-sofie Forsmark driver sedan sju år tillbaka. Vi har samlat in 770 000 kr hittills och siktar alltid på att nå 100 000/år i insamlingen. Insamlingen går direkt till Panzisjukhuset i Kongo som tar emot och vårdar kvinnor som utsatts för våldtäkter av militären eller som blivit gravida väldigt unga (ofta pga dessa våldtäkter…) och dels behöver fysisk hjälp för att överleva, dels behöver de nånstans att ta vägen då våldtäkterna gör att de anses smutsiga och skamliga och därmed förvisas från sina byar.

 

Min och Annies goda vän Daniel Roxvret har nu antagit en utmaning som inte liknar nånting, han har den tendensen, om något ska göras så görs det liksom ordentligt och större än alla andra. Han har påbörjat en löpning genom hela Sverige för att samla in pengar till kvinnorna i Kongo via vårt lopp Tjejmarathon. Jag är såklart stum av beundran och följer hans färd med stor spänning!

 

Daniel startade sin resa vid Treriksröset den 20 augusti och har i dagsläget tagit sig ca 76 mil, den totala sträckan beräknas bli ca 205 mil. MIL!! Målet är att samla in minst 35 000 kr och ni kan följa insamlingen dag för dag på hans hemsida Roxvret.se. Där hittar ni också numret som gäller för swish för er som vill stötta. Och det vill ni väl alla hoppas jag? Om ni alla ger 50 eller 100 kr så kommer insamlingen slå sitt mål med råge, och jag tror de flesta kan avvara en latte eller en fredagsöl till förmån för kvinnor som behöver de pengarna otroligt mycket. Jag vill dessutom uppmana er att gå in och peppa och stötta Daniel, det kommer bli tuffare desto längre tiden går och jag vet hur mycket all pepp och stöd betyder när man antar en sån här utmaning. Ni hittar honom på Instagram med sitt efternamn, där rapporterar han också från sin löpning varje dag.

 

Heja Daniel och tack för att du gör detta!!

Allt du behöver veta om knipövningar

Något som alla kvinnor som fött barn påmints om gång på gång hos barnmorska och BVC-sköterska är vikten av knipövningar. Det ses som en självklarhet att alla gör det och framförallt att alla vet hur det görs rent tekniskt. Min erfarenhet är dock att så inte är fallet, många kvinnor är osäkra på om de gör rätt när de kniper och många har faktiskt problem med att hitta rätt teknik. Jag tänkte därför skriva ett inlägg om detta just med knipövningar.

Rent tekniskt- hur gör man knipövningar?

Det finns många sätt att beskriva det men jag brukar säga att du ska tänka dig att du tar tag runt en fryspåse fylld med vatten och lyfter den rakt uppåt, i det här fallet mot naveln, invändigt. Du ”låser” bäckenbotten så att inget kan trilla ut (bildligt beskrivet) och kramar all muskulatur i underlivet in mot mitten. Du ska INTE pressa neråt, pressa ut magen eller spänna skinkorna, dessa fel är väldigt vanliga.

Du kan testa att du har hittat rätt muskler genom att knipa av kisstrålen men gör inte detta till en vana, då lär sig kroppen att småkissa istället för att släppa ut allt på en gång.

Hur ofta ska man göra knipövningar?

Så ofta du bara kan och kommer ihåg! För nyblivna mammor rekommenderar jag knipövningar vid varje matning av bebis, för dig med äldre barn som inte har några bekymmer med läckage eller framfall är två gånger per dag toppen, när du borstar tänderna är klockrent!

Tänk på att du kan ha en svag bäckenbotten även om du aldrig fött barn. Även kvinnor som ”bara” fött ett barn kan ha problem om bäckenbotten var svag redan innan. Kvinnor som genomgått kejsarsnitt har lika lätt att få problem, det är inte själva utkrystningen av barnet som är problemet utan att det legat ett tungt barn och töjt ut bäckenbotten under flera månaders tid. Att knipträna under graviditeten är otroligt viktigt för att förebygga problem senare!

Hur vet jag att jag är nog stark i bäckenbotten?

Du kan låta en barnmorska göra en gynundersökning där du får testa att knipa. Du bör även kunna hålla tätt vid löpning, hopp och nysningar för att enligt mig vara nog stark. Du bör känna att du kan kontrollera musklerna i underlivet så pass bra att du har en tillfredsställande känsla vid samlag som motsvarar dina önskemål.

Jag rekommenderar alla kvinnor som är oroliga över styrkan i bäckenbottenmuskulaturen att göra en undersökning och om du är osäker på tekniken så tycker jag att knipkulor är ett fantastiskt hjälpmedel, med dem så spänner kroppen automatiskt rätt muskler!

Urinläckage beror inte alltid på svag bäckenbotten, jag har skrivit om det och sk TVT- operation här.

Jag har även skrivit om löpning efter graviditet, hur du kan mäta delningen mellan dina magmuskler och om det går att träna bort eller förebygga magmuskeldelning. Är ni nyfikna på om det går att hoppa studsmatta efter graviditet finns det även ett inlägg om det.

Hoppas ni blev lite klokare, fråga gärna om något känns oklart!