Att gå i terapi

Ett av mina stora mål med den här våren var att på allvar ta tag i mitt mående och hitta en bra psykolog som kan hjälpa mig på vägen. Jag provade några olika under förra året men kände aldrig att jag hittade rätt, kemin är ju otroligt viktig för att kunna öppna sig på riktigt! Sen i februari går jag nu hos en jätteduktig tjej i Göteborg och jag är så himla glad att det äntligen efter så många år känns som att det går åt rätt håll!

Det ligger mycket skuld och skam i terapi men jag har aldrig känt mig skamsen, snarare tvärtom. Jag är stolt över att jag jobbar med mig själv för att må bättre, det tror jag att alla behöver i perioder. Det är dessutom väldigt lyxigt att få sitta ner och bara prata om sig själv en hel timme, när annars har man den möjligheten, speciellt som förälder?

Idag var jag hos terapeuten efter några veckors paus pga vår resa och vi pratade om beteenden och målbeteenden. Ofta när vi reagerar instinktivt i en situation så kommer grundkänslan från tidigare erfarenheter och situationer men sekundärkänslan dvs den vi tar till istället (tex jag blir rädd när mitt barn springer rakt ut i vägen men reagerar med att bli arg), baseras på skyddsmekanismer och hur vi tror att vi bör hantera situationen för att ”överleva”, i mitt fall handlar det väldigt ofta om att jag blir rädd eller ledsen, kopplat till tidigare svek från människor jag litat på, men reagerar med obehag eller att helt stänga av mina känslor. Inte så kul för omgivningen men i mitt liv har det varit nödvändigt för att klara mig. Det jag jobbar med nu är att våga öppna upp och se att inte alla människor är onda och vill skada mig, det är minst sagt krävande men jag vill verkligen hitta ett annat sätt att förhålla mig till min omgivning och framförallt mig själv!

Hur tänker ni kring detta med terapi, personlig utveckling och ett välmående inre? Är det några av er som också går eller har gått hos en psykolog och vill dela med er av era tankar?

2 reaktioner till “Att gå i terapi

  • Vår son är född i v 33+1 efter två missfall. Han hade jättesvårt att äta mat o jag mixade hans mat tills han var ca 14 månader. Minsta lilla bit fick honom att kräkas o då han var liten o tunn redan från början blev detta ett stort orosmoment. Vid ett tillfälle blev han sjuk o fick knappt behålla något han åt. Jag ringde BVC o rådfrågade hur jag skulle göra. Efter ett tag frågade hon ”o hur mår du?”. Jag bara grät o då ordnade hon en tid hos deras psykolog. Bästa jag kunde göra då o det hjälpte mig massor för att bearbeta sorgen över missfallen o allt med den graviditet, som blev sonen till slut.
    Jag har även haft kontakt med psykolog senare i livet, men som du säger, det handlar om att hitta någon där kemin stämmer. Det gjorde det med den första som var kanonbra, men den senare var nästan mer intresserad av att berätta om sig själv.
    Tycker inte alls att man ska skämmas över att man går hos en psykolog utan ser det som något som får mig att utvecklas o precis som du säger, bli ett bättre jag.
    Skönt att du hittat någon du trivs med!

    Gilla

    • Åh så fint att du delar med dig, tack! ❤ Att förlora barn måste vara det absolut värsta man kan vara med om. Och sen oron för sonen på det… 😦 Du är stark, så bra att du fick hjälp! Kramar

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s