Att gå i terapi

Ett av mina stora mål med den här våren var att på allvar ta tag i mitt mående och hitta en bra psykolog som kan hjälpa mig på vägen. Jag provade några olika under förra året men kände aldrig att jag hittade rätt, kemin är ju otroligt viktig för att kunna öppna sig på riktigt! Sen i februari går jag nu hos en jätteduktig tjej i Göteborg och jag är så himla glad att det äntligen efter så många år känns som att det går åt rätt håll!

Det ligger mycket skuld och skam i terapi men jag har aldrig känt mig skamsen, snarare tvärtom. Jag är stolt över att jag jobbar med mig själv för att må bättre, det tror jag att alla behöver i perioder. Det är dessutom väldigt lyxigt att få sitta ner och bara prata om sig själv en hel timme, när annars har man den möjligheten, speciellt som förälder?

Idag var jag hos terapeuten efter några veckors paus pga vår resa och vi pratade om beteenden och målbeteenden. Ofta när vi reagerar instinktivt i en situation så kommer grundkänslan från tidigare erfarenheter och situationer men sekundärkänslan dvs den vi tar till istället (tex jag blir rädd när mitt barn springer rakt ut i vägen men reagerar med att bli arg), baseras på skyddsmekanismer och hur vi tror att vi bör hantera situationen för att ”överleva”, i mitt fall handlar det väldigt ofta om att jag blir rädd eller ledsen, kopplat till tidigare svek från människor jag litat på, men reagerar med obehag eller att helt stänga av mina känslor. Inte så kul för omgivningen men i mitt liv har det varit nödvändigt för att klara mig. Det jag jobbar med nu är att våga öppna upp och se att inte alla människor är onda och vill skada mig, det är minst sagt krävande men jag vill verkligen hitta ett annat sätt att förhålla mig till min omgivning och framförallt mig själv!

Hur tänker ni kring detta med terapi, personlig utveckling och ett välmående inre? Är det några av er som också går eller har gått hos en psykolog och vill dela med er av era tankar?