Ett sista adjö

Det är två veckor sedan du lämnade oss och det börjar långsamt sjunka in att du är borta. Jag har gråtit över dig varje dag sedan dess men det känns okej, jag tror att tårarna är bra. Sedan jag var 15 år har jag väntat på den dagen du skulle försvinna, jag är så tacksam för alla extra dagar och år vi fick.

Jag minns hur vi brukade cykla till affären på somrarna, på den tiden det fanns en affär i byn intill er. Hur det fanns en liten hörna där vi kunde måla och pyssla medan du handlade. Jag minns hur mjölkförpackningarna hos er såg så olika ut mot de hos oss.

Jag minns hur vi plockade hjortron den där enda gången och hur jag hatade det. Hur ni bara gick och gick och jag tänkte att jag helst av allt ville dö. Vi har skrattat åt det många gånger efteråt. Jag hatar fortfarande hjortron.

Jag minns hur vi dansade den där sommarkvällen, min syster och jag, mamma och pappa, morfar och du. Hur morfar var sådär gammeldags tydlig i sina steg och pappa dansade så ingen kunde följa. Hur musiken spelade från en cd-skiva på en liten bärbar spelare och gräset kittlade mellan tårna. Jag minns att jag blundade och tänkte att jag skulle minnas den kvällen för alltid.

Jag minns hur jag hängde ut genom fönstret i ert sovrum och tittade ner på gården. Hur jag sjöng för djuren i skogen, en helt improviserad sång som handlade om allt och ingenting. Jag minns inte orden men jag minns att jag tänkte att det är såhär det känns när man är lycklig.

Jag minns hur jag vaknade den där morgonen när jag hade drömt att du dog. Jag grät och frågade om du visste att jag älskade dig. Du sa att det visste du och jag tänkte att det var det viktigaste av allt.

Tack för allt du var och allt du gav. Tack för all lycka, glädje och trygghet. Jag bär den för alltid inom mig.