Om egentid och kvinnor som stöttar kvinnor

Det finns en speciell VIP-hylla i himlen för kvinnor som stöttar varandra. Jag har skrivit om detta tema förut men häromdagen blev det aktuellt igen. Jag lade ut en bild på instagram där jag lyckligt berättade att jag varit och tränat med min lillasyster och att jag tycker det känns så viktigt att hinna träna när jag är här i Umeå hos min familj, eftersom jag har så begränsat med tid för det hemma. Här finns tre småsyskon till mig och mina föräldrar som gärna vill bära och mysa med sitt lilla barnbarn/syskonbarn och det gör att jag kan ta mig iväg och träna på ett sätt jag aldrig kan hemma. De träffar dessutom bara mina barn 2-3 ggr/år eftersom vi bor över 100 mil bort. Min man jobbar ju dagtid och de timmar vi har ihop på kvällen vill jag oftast inte åka iväg så det blir mest att jag kör lite hemma dagtid när lillan sover och storasyster är på förskolan en stund.

Till bilden fick jag en kommentar om att det var konstigt att jag lät mitt barn åka runt som en docka från famn till famn och att jag valde att åka och träna istället för att stänga in mig med min familj och bara njuta av bebisbubblan. Det var tydligen väldigt konstigt att ha något behov av att göra saker för sin egen skull när jag nu blivit småbarnsmamma igen.

Jag tycker det är fint att vi alla är olika. Jag tycker alla kan få göra precis som de själva vill men jag har fött två barn och gått igenom två småbarnstider, och ingen ska komma och tala om för mig att de där första veckorna är en dans på rosor. Man är trött, har ont, sover dåligt, sliter med att hitta rutiner, hormonerna rusar så man vill hoppa från fönstret vissa dagar, man svettas och fryser om vartannat, tuttarna ömmar, kroppen är svullen och tårarna är ständigt på väg fram bakom ögonlocken. Bebisbubbla, ja det blir det efter ett par månader tycker jag, ungefär där vi är nu. I början handlar det om att överleva.

Ingen ska heller komma och tala om för mig att mina val inte är de bästa för mina barn. Jag tycker att jag har bevisat det med all önskvärd tydlighet sista månaderna. Ni som missat detta kan läsa allt om det här. Ändå gör det såklart ont när någon ifrågasätter ens föräldraskap, det kan ingen värja sig emot.

Men vad är det egentligen som gör att vi har så lätt att kasta skit på mammor som väljer att fylla sitt liv med annat än att ta hand om barn, OCKSÅ? Vad är det som gör att vi måste skicka gliringar och kommentarer till dem som tycks hinna ta hand om sig själva OCKSÅ fast de har småbarn hemma? Varför är det så skamfyllt att prioritera sitt eget välmående OCKSÅ och inte offra precis allt av egna intressen och glädjeämnen för att man blivit mamma?

För det är ju inte så att jag inte tar hand om mitt barn, inte prioriterar mitt barn, inte bryr mig om mitt barns välmående eller inte sätter mitt barns behov först? Jag gör ju det också, vi måste väl klara att ha två tankar i huvudet samtidigt? Det ena utesluter ju inte det andra!

Det finaste i allt detta är ändå hur många kvinnor som faktiskt stod upp och tog min sida. Som sade ifrån, stöttade och tog ställning. Som bekräftade min känsla och min upplevelse, att jag ju investerar i mig själv för att sen kunna investera i mina barn.

Ta först på din egen mask och hjälp sedan andra!

Precis så enkelt är det faktiskt. Om jag inte tankar min kropp och hjärna med ny bränsle, nytt tålamod, nya skratt, ny stimulans och nya endorfiner, hur ska jag då orka ta hand om mina barn? Hur ska jag kunna vara en bra förebild om jag själv mår skit? För det gör jag utan träning, det ska jag tala om! Då blir jag grå, orkeslös och på dåligt humör och en sån mamma vill jag inte vara. Jag ska med handen på hjärtat säga att jag väldigt sällan tappar tålamodet på mina barn. Visst händer det men det är mycket ovanligt, oftast orkar jag hantera stress, trotsålder, sömnlösa nätter och matvägran med jämnmod och jag är absolut övertygad om att min träning har en stor betydelse för detta. Jag kan ofta tänka att det är många mammor och pappor därute som skulle må bra av att lägga lite mer tid och kraft på sig själva, så kanske de inte skulle vara såna jävla dumskallar mot sina barn jämt. Men det är väl bara jag.

Till alla er som står upp och stöttar varandra och som tog er tid för alla gulliga och peppande kommentarer, till er vill jag bara skicka en stor kram, ni har alla varsin plats på VIP-hyllan i himlen!