Mat som straff, tröst eller belöning

I min webkurs Kost och balans som nu är inne på den andra veckan pratar vi mycket om mat i relation till våra känslor. Väldigt många människor har en tendens att koppla mat till sina känslor och det är problematiskt på flera sätt.

Det allra vanligaste är att vi tröstar oss med mat. När jag säger mat här så menar jag lika ofta eller kanske oftare sötsaker och snacks än just mat, men många väljer även vanlig mat men i alldeles för stor mängd. När vi äter så dämpar vi våra känslor för en stund, vi upplever att vi ”unnar oss” och tror felaktigt att vi ska må bättre efteråt. I de allra flesta fall mår vi ännu sämre efteråt eftersom den ursprungliga känslan nu fått sällskap av både skuld och skam ”kan jag inte ens kontrollera mitt eget beteende?”. Vi vet egentligen detta eftersom vi gjort det flera gånger tidigare men vi glömmer det i stundens hetta.

Ganska vanligt är också att vi firar med mat. Detta kan kännas mer oförargligt men jag tycker faktiskt det är lika problematiskt. Om jag säger att ”när jag varit duktig får jag äta sött/fett/onyttigt” så säger jag ju egentligen att prestation ska belönas med just mat. Jag tror inte på den typen av belöning, mat är näring, energi och god smak men bör inte kopplas till någon känsla, inte ens belöning. Vad blir motsatsen liksom, ska jag bestraffa mig när jag misslyckas med att inte få äta? Ni ser var detta kan leda…

Straffa sig med mat då? Gör vi det? Jadå, det gör vi också ibland. Inte så ofta att vi tänker ”jag är så dålig, nu ska jag äta massor så jag dessutom känner mig tjock!” utan snarare att vi omedvetet äter när vi känner oss dåliga för att liksom ge oss själva vatten på vår kvarn. ”Ja, titta här nu, jag klarar inte ens detta!”

Hur tänker du kring detta? Känner du igen dig? Dela gärna med dig!