Let’s talk about amning baby…

Igår blev hon fyra veckor, lillasyster. Det har varit fantastiskt men också fullständigt vidrigt att ta sig igenom dessa veckor och jag ska berätta varför. Jag tycker det är så himla viktigt att prata om såna här saker för att ingen ska känna sig ensam, vi är många mammor som sliter vårt hår för att få allt att fungera den första tiden!

Redan från första dagen har lillasyster fått ett ganska dåligt tag när hon ammat. Hon kan liksom inte gapa tillräckligt utan hamnar långt ut på bröstet. Resultatet blev att hon fick i sig för lite mat trots att det fanns tillräckligt och vikten stod då helt stilla de första två veckorna. HELT stilla. Ni förstår nog vilken stress och ångest detta framkallade, i mitt huvud skulle hon tyna bort och dö. BVC rekommenderade komplettering med ersättning vilket vi såklart gjorde. Resultatet blev att hon åt ännu sämre vid bröstet, eftersom flaskan gav resultat med mycket mindre ansträngning. Följden blev såklart att mängden minskade vilket gav mig riktigt allvarliga stresspåslag, det handlar ju liksom om dagar här, går det för lång tid så upphör produktionen! Jag pumpade både med manuell och elektrisk pump för att hålla igång produktionen men det har aldrig funkat speciellt bra, det kommer helt enkelt inte speciellt mycket. För en del är det tydligen så.

Vecka 3 hade hon äntligen ökat drygt 300 g tack vare ersättning som komplement men greppet är fortfarande väldigt dåligt. Denna vecka ökade hon 340 g till. Jag har gråtit timtals både i min ensamhet på nätter och dagar men även med Amningshjälpen i telefonen. Jag vill verkligen få detta att fungera och har inte varit beredd att ge upp utan fight. I fredags fick jag en tid på amningsmottagningen på BB och där fick vi en sond för att nu kunna mata med ersättning vid bröstet, för att undvika att hon blir förvirrad och bara tar flaskan. Se bild för att förstå hur jag menar. All matning sker nu vid bröstet men hon får alltså i sig både bröstmjölk och ersättning samtidigt.

Greppet är fortfarande dåligt, jag har påpekat det för precis alla vi mött inom vården och idag äntligen fått remiss till öron näsa hals för att klippa tungbandet, jag är helt säker på att det är för kort vilket även amningsmottagningen tyckte. Jag hoppas att det ska vara vägen framåt, innan hon får ett bra tag kan vi inte minska så mycket på ersättningen. Prio måste vara att hon fortsätter växa.

Jag kör nu också med en nässpray som innehåller oxytocin, den ska hjälpa utdrivningen vid amningstillfället. Jag vet inte om det hjälper men det blir iaf inte sämre.

Jag vågar påstå att vi har provat allt nu och jag har snart inte så många fler idéer. Orken tryter såklart också, att mata så ofta, med massa konstig utrustning och hela tiden kämpa med att få henne att ta rätt grepp tar på krafterna. Jag skriver om detta för att dels visa att amning är fruktansvärt tufft, dels för att jag själv behöver inse att jag verkligen provat allt och gjort mitt bästa. Jag behöver peppa mig att jag faktiskt är good enough. Många är vi som kämpar otroligt för att få det att fungera och oftast tar det upptill 3 månader innan det flyter på. Det är väldigt lång tid att gråta, kämpa och oroa sig…

Har ni en tumme över så håll den gärna för oss. Kanske mest för mig och att jag ska lyckas behålla förståndet genom detta och låta bli att hoppa ut genom fönstret i ren frustration någon mörk natt… om ett år kommer jag att se tillbaka på detta och kunna skratta åt det va? Jag hoppas på det.

25 thoughts on “Let’s talk about amning baby…

  • Kram! Håller alla tummar. Och har lite dåligt samvete för att det gick så lätt att amma för mig. Samtidigt som jag är tacksam! Och samtidigt som jag har en flaskmatad unge som mår precis lika bra som den andra, så ibland undrar jag om allt det där kämpandet och ångesten verkligen är det bästa för barn och mamma. Jag skulle självklart ha gjort samma om jag varit i den situationen, men ibland tänker jag att det skapar så mycket onödig press på mammor som verkligen inte behöver mer press än de redan har. Hoppas det löser sig så som det blir bäst för er!

    Gilla

  • Åh, vad jag känner igen mig i detta! Vår son är prematur, född i v 33+1 och det var en kamp från första stund att få honom att amma. Jag ville så gärna att det skulle funka då jag kände att jag missat så mycket annat i o med hans för tidiga födsel. Efter många om o men fick vi honom att amma med hjälp av en amningsnapp. Han gick dock upp väldigt dåligt o då fick vi rådet att börja med ersättning o hamnade då i samma som er att han inte ville ha bröstet. Jag gav till slut upp, efter många många tårar. Fick dock någon slags knäpp o fortsatte pumpa till honom. ”Om jag nu inte fixar amningen, så ska han i alla fall ha min mat!” Pumpade mer eller mindre i sex månader. Den stackars pumpen var med överallt. Det som gjorde mig extra ledsen när jag gav upp amningen var att han inte gick upp mer bara för att han fick maten på flaska… Fyra år senare kom lillasyster. Jag hade skrivit in i min journal att jag ville ha hjälp med amningen. Hon var knappt 30 min gammal då hon ligger vid mitt bröst o snuttar med perfekt grepp. Vilken skillnad! Känner med dig o tänker att du inte ska amma till vilket pris som helst. Hon behöver en mamma som mår bra även om det är en sorg att amningen inte funkar.
    Kramar i massor till dig!❤️

    Gilla

  • För mig strulade amningen med första barnet och nummer två slutade tvärt själv efter 4 månader. Jag var inte beredd på smärtan eller hur svårt det kunde vara. Jag tänker att lås inte fast dig vid att du måste amma. Jag förstår att du vill och det har du verkligen visat så som du har kämpat. Du ska må bra och det är nog viktigare än huruvida det ammas eller flaskmatas. Var snäll mot dig själv, du har verkligen kämpat. Sätt en deadline för dig själv i tid och bestäm hur länge du ska fortsätta kämpa. Du är inte en sämre mamma för att du väljer att lägga ned amningen kom ihåg det. Lycka till med allt!

    Gilla

  • Åh, så jobbigt när det inte funkar som man vill/hoppas! Du är grym som kämpar på men lägg ingen skuld på dig själv om du inte vill eller orkar fortsätta, lilla tjejen kommer klara sig galant! ❤ Min BVC-sköterska sa en gång när vi pratade om just amning att hon tyckte det var så viktigt att man kände efter själv om man ville försöka mer eller inte, och att man inte skulle glömma bort att det är viktigt att man själv också mår bra i situationen – oavsett om den innebär amning eller ej. Tyckte det hjälpte mig mycket att tänka på det när det var som jobbigast. Håller tummarna att det löser sig på bästa sätt för er! 🙂

    Gilla

  • hej!
    Du är verkligen en fantastisk kämpe!
    För oss löste det sig när tungbandet var klippt, taget ändrades ganska direkt. Håller tummarna att det blir bra för er också!
    Massa kramar och styrka till dig 💖

    Gilla

  • Det är inte alltid så lätt som man kan tro det där med amningen. Väl kämpat! Tycker första veckorna är jobbiga, det mesta är upp och ner, ens kropp behöver återhämtning och hormonerna är överallt.
    Det kommer lösa sig på ett eller annat sätt, oavsett vilket så är det ok. Håller tummarna för er. Kram en 2-barns mamma som ammat den ene min inte den andra

    Gilla

  • Åååå… ”Ni måste oxå få lite julfrid” sa min BVC-sköterska till mig fredagen innan jul när vi bestämde att det var ok att sluta kämpa. Tanken var att fortsätta lite kravlöst, men jag var så himla ledsen för att det inte gick som jag ville att jag behövde bryta helt för att komma över det själv. Å så bra det har blivit! Mer möjlighet att ge storasystern (som ammades problemfritt) uppmärksamhet, mindre behov att släpa med bebis i folksamlingar som jag behöver ge mig in i och inte minst succé för jämställdheten eftersom pappan kan ta mycket mer ansvar. Osv osv. (Dock diskar vi snart ihjäl oss. Stor nackdel.)
    Jag hoppas förstås att det löser sig för er genom tungbandsklipp, men tänk annars på att en glad flaskmatande mamma är bättre än en ledsen ammande mamma. Det tror i alla fall jag…

    Gilla

    • Tack för pepp! Jag vill gärna få det att fungera så jag är inte riktigt mentalt redo att ge upp än men jag hoppas på att det snart känns lättare för jag orkar nog inte på detta sätt i så många veckor till…

      Gilla

  • Min dotter är åtta månader nu och jag minns så väl den första månadens eviga kämpande. Det kunde ta timmar innan hon fick tag så att hon kunde suga, varje gång! Det var inget annat att göra än att försöka igen, igen och igen tills hon fick rätt tag. Under tiden blev hon hungrigare och ledsnare och jag höll på att bli galen. Lyckligtvis gick hon fint upp i vikt och vi behövde inte göra någon medicinsk åtgärd, men det var jobbigt nog ändå, så jag kan inte föreställa mig vad du går igenom! Kämpa på! Styrkekramar!

    Gilla

  • Stor kram och jag hoppas så att allt löser sig för er och lillasyster.
    Min pojke född i v 36 föddes med andningsstörning och kunde inte äta själv pga det. Han fick sondmatas från dag 1 och produktionen kom inte igång alls. Från dag 3 fick vi hjälp med pumpning, stimulering och allt vad det är. Men det kom aldrig igång med pumpen, precis som för dig. Jag är så glad över hjälpen från sjukvården som alla vill hjälpa, pojken tar ett fantastiskt tag men här är det min förbannade kropp som inte skapar tillräckligt med mat åt mitt barn. Jag fortsätter kämpa och det går åt rätt håll och hoppas att nästa vecka kunna gå över till helamning och att då slippa sond och ersättning. Men går det inte så kommer en läkarens ord till mig att stå klart, hon såg mina tårar och min kamp.
    – Ditt barn älskar dig mest av allt, inget barn mår dåligt pga ersättningen. Men barnet är så mycket gladare med en glad mamma. Så låt ingen låta dig tro något annat ❤

    Gilla

  • Jag väntar nu vårt andra barn och är otroligt ambivalent till det där med amning. Med första barnet så var det gråt från både mig och bebis i några veckor (han tog inte heller tag så det blev något vettigt av det hela) innan jag tog beslutet att sluta försöka. I den situationen var det mitt bästa beslut i livet (typ). En glad och nöjd unge, en glad pappa som fick stora chanser att knyta an till sin lilla son även vid matning och en ofantligt mycket nöjdare mamma som inte hade ångest varje gång ungen skulle äta. Idag är han en frisk och trotsig 3-åring som inte på något vis farit illa av ersättning 🙂 lycka till!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s