Lillasyster är här!

Tisdag den 2 januari vaknade jag 01.30 av att det gjorde så himla ont i magen. Vad fasen?! Jag som inte haft en enda förvärk kopplade inte riktigt där i mitt sömndruckna tillstånd, jag gick upp på toaletten, gick tillbaka och hann få två värkar till innan tanken slog mig att det kanske var just värkar? Kvällen innan hade jag suttit i soffan och gråtit över att jag var helt säker på att förlossningen aldrig skulle starta på egen hand, eftersom jag gick över sist och sen blev igångsatt, min kropp vet nog helt enkelt inte hur man gör… dessutom som sagt, inte ett enda tecken på att det var på gång så minst två veckor till skulle det nog dröja, och trött var jag, och less på att inte få sova (som att det skulle bli bättre när hen väl föddes?)… ni som varit gravida vet. Man tänker inte rationellt.

03.30 väckte jag min man med ett kort ”du ska nog vakna nu” och han förstod direkt. 05.15 ringde vi farmor som bor en timme bort och sa att nu, nu behöver du komma. Exakt en timme senare ändrade värkarna karaktär från ”lätt att andas igenom” till ”okej, nu är det verkligen inte roligt”. 06.30 kom farmor och vi åkte direkt mot förlossningen. Då var det rätt svettigt, jag höll stenhårt i min telefon och fokuserade på att klicka in varje värk i den värktajmer jag laddat ner några timmar tidigare. De kom ofta och de var kraftiga tyckte jag, detta skulle nog inte bli alltför långdraget. David kryssade sylvasst genom morgontrafiken och jag höll tummarna för att poliserna skulle vara lite extra morgontrötta…

När vi kom in på förlossningen strax efter kl 7 konstaterades att jag var 6 cm öppen vilket kändes bra, vi var en bra bit på väg! Lite försök med smärtlindring (västervik, som fungerade suveränt bra sist) men det gav knappt någon hjälp. Jag fick mest fokusera på att dra i min mans armar och andas i fyrkant när värkarna kom, vilka vågor det är alltså. Varje gång tänker man att man kommer att dö!

Omkring en kvart efter 8 var det dags att mobilisera krafterna för krystarbetet och denna del visste jag att jag var grym på, muskler att ta i med har jag! 08.59 tittade en totalt skogstokig tjej ut, skrek som en galning och talade om att nu ni, nu blir livet aldrig detsamma igen! Hon har ju varit en vilde i magen hela tiden så jag räknar med att vi aldrig kommer att få speciellt tråkigt med henne. 3240 g, 49 cm.

Precis som sist så släppte inte moderkakan, vilket ledde till att jag blev sövd för att ta ut den, och då också tappade en hel del blod. Så himla trist att det skulle bli så båda gångerna men är man en av de 3% som den inte släpper på så är det tydligen vanligt att det blir så även andra gången. På många sätt blev förlossningen exakt som sist. Det gick fort, några timmar, kroppen klarade sig så suveränt bra att vi inte ens fick sy ett enda stygn, någon ryggmärgsbedövning hann vi inte få och allt gick bra utom när moderkakan skulle ut vilket ledde till massa onödig blodförlust.

En stor skillnad denna gång var dock känslan efteråt. Sist hade jag ingen koll, jag bara kastades med, allt gick så fort och jag mådde så fruktansvärt dåligt efter uppvaket. Yr, trött, skakig. Nu vaknade jag redan efter en timme, kände mig pigg och fräsch trots så stor blodförlust och viktigast av allt, jag hann ha lilla fröken på bröstet en timme innan jag åkte iväg för operation, så känslan av kontroll och att hinna ta in situationen var helt annan. Jag kände mig så jäkla stolt och grym efteråt, vilket powerkropp jag ändå har!

Jag är också otroligt tacksam för min mans insats under hela tiden. Jag orkar inte prata för mig som jag brukar när jag har ont men han bara klev in och talade om hur jag ville ha det, servade med dricka, en stark arm att hänga mig i när kroppen ville kura ihop sig till en boll och fläktade när jag badade i svett. Han talade om när jag ville ha smärtlindring och påminde dem och vad som var viktigt för mig under hela förloppet. Fantastiskt skönt att känna att han fanns där på min sida, det gjorde enorm skillnad.

Såhär dagen efter är jag trött, jag har förstås knappt sovit, men i övrigt är jag så himla stark. Jag har mest ont i halsen (ja jag kanske skrek ett och annat där igår morse…) och träningsvärk i nacken av att ha pressat ner huvudet i kudden. Annars är jag knappt öm alls i kroppen och det, det är jag så vansinnigt tacksam för! Har man en kropp (eller hjärna) som hatar att vara gravid så känns det iaf väldigt tacksamt att den är grym på att klara sig helskinnad genom en förlossningen. Lite tur får man tydligen ha emellanåt.

Nu ska vi njuta av detta, vila och fira storasyster som fyller fem år idag. Snacka om födelsedagspresent!

20 thoughts on “Lillasyster är här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s