Livsinspiration,  Okategoriserade

Ångesten och hösten

Jag kämpar med mitt sinne och mitt mående den här hösten. Som några av er vet så har jag varit sjukskriven hela sommaren för depression och nu när det blir höst så blir det på något sätt ännu värre. Jag är tillbaka och jobbar igen nu men känslan inuti är fortfarande väldigt tung.

 

Jag är en sån som är väldigt beroende av sol och värme. Jag behöver en semester med avkoppling, glassätande på stranden, heldagar i solstolen med en bok och ja, att få svettas så det riktigt rinner helt enkelt. Det behöver inte vara så precis varenda dag men någon eller ett par veckor behövs, så är det bara. När jag nu var sjukskriven i nästan tre månader så trodde och hoppades jag att det skulle ge mig extra mycket tid att ladda batterierna i solen men den här sommaren har på det sättet varit en riktig besvikelse för mig.

092717Naturbild havet

Jag vet att inte alla kan förstå detta soldyrkande och det är helt okej. Jag har hört många säga att de tycker sommaren varit jättefin, lagom varm och ja, lagom somrig helt enkelt. Jag kan inte känna så. Jag känner det mer som att jag gick runt och väntade hela sommaren på något som aldrig kom och nu i efterhand känner jag mig snuvad på konfekten. Vi har haft sol, och vi har haft det fint, men någon värme har det absolut inte varit tal om.

Visst hade vi kunnat boka en resa utomlands och garanterat fått alla de där soltimmarna som jag hade behövt men vi håller på att spara pengar till ett jättestort projekt vi vill genomföra om 1,5 år så vi har medvetet valt att avstå en del grejer för att verkligen få ihop ett rejält kapital. Så det var ett helt eget val, men det skaver ändå i mig nästan varje dag. Jag känner mig blåst på den här sommaren. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.

 

Det är därför med ganska blandade känslor jag går in i hösten. Jag brukar älska den krispiga och friska luften som hösten bjuder på, soliga dagar med röda löv överallt, perfekt temperatur för löpning och en härlig tid att njuta av innan den, här i söder, ganska grå vintern tar vid. Nu kan jag inte alls njuta av den. Dels kan jag inte springa pga graviditeten, vilket jag verkligen saknar, och dels känns det inte som att jag var klar med sommaren innan hösten kom vilket gör att den bara känns irriterande i sin krispighet och friskhet. Jag jobbar med att kunna acceptera och njuta av det som är nu, jag kan ju inte påverka det som varit och vädret, ja det kan vi ju faktiskt aldrig styra över. Men med den här depressionen liggande precis innanför huden som gör sina utspel med jämna mellanrum i form av dagar med antingen total apati eller panikångestattacker så är det lättare sagt än gjort att bara acceptera och göra det bästa av situationen.

092717Höstdepression_1

Så hösten i år är inte sådär skimrande som den kan vara, och vintern kommer nog inte ge så mycket njutning den heller. Men såhär är livet ibland och måste få vara. Det hade kunnat vara värre, det kan alltid vara värre. Det må vara en klen tröst men det är likväl den tröst som finns. Och det fina ordspråket som säger att "this too shall pass". Det går över. Förr eller senare. Jag försöker boosta mig med att vara utomhus så mycket jag bara kan för att återfå energin så gott det går, eller i alla fall hålla det hela under nånslags kontroll.

 

Hur känner ni inför hösten? Längtar ni, njuter ni eller saknar ni som jag sommaren som aldrig kom?

092717Livskvalitet_1

 

 

1

23 kommentarer

  • Helena Ekholm

    Fantastiskt bra skrivet, känns att det verkligen kommer från hjärtat. Hoppas att du snart mår bättre!
    Jag älskar hösten och njuter lika mycket i år som varje år, älskar känslan av nystart.
    Sörjer väl den uteblivna sommaren lite grann men eftersom jag bor i Östersund så har man inte så stora förväntningar, får vi en dålig vinter däremot då blir jag deppig. För här bor man pga av vintern inte sommaren 🙂
    Stor kram till dig

  • walle76

    Känner så väl igen mig. Själv sjukskriven efter katastrofsommar då jag dessutom hade halsfluss på semestern. Försök fokusera på dig själv och kämpa på. Starkt skrivet.

  • Uppochhoppa

    Kan förstå precis. Jag gör Thailand i november för att jag kan/vill/inte står ut annars. Det är en ny käbsla hos mig men som jag accepterat. Jag behöver värmen och avståndet från “allt”.

    Det är fint att du vågar vara öppen, allt att vinna. Kram!

    • Madeleine Rybeck

      Ja jag hade gärna åkt iväg också, men det får vänta till våren, vi prioriterar annat som såklart kommer vara värt det till slut. Tror vi är många som har det behovet av att komma bort och lämna vardagen.
      Kram!

  • Jenny

    Madeleine, tack för din text och för att du skriver så ärligt!
    Jag känner att jag verkligen önskar att jag kunde “boosta” dig, på riktigt liksom, vet hur det känns när livet är motigt. Förlorade min mamma i cancer för ngr månader sen och det är för jävligt rent ut sagt. Jag kämpar och du är me en riktig kämpe så som jag “känner” dig över nätet när jag läser din Insta/blogg.
    Skickar riktigt riktigt värmande kramar till dig!!!

  • Trail och Inspiration

    Oj, vad jag känner igen mig i dina känslor (dagar av empati och handlingsförlamning och andra ångest).
    Nu har jag inte varit och fått diagnos, men känner väl igen mig… 🙁

    Däremot är det lite dubbla känslor.
    Jag kan (samtidigt som mörkret gör det extra tungt) känna att det känns lättare i vardagen nu. Allt blir liksom mindre “hypat” under hösten, jämfört med sommaren då ALLT ska hända och man “måste” hitta på roligare saker osv…

    (PS. Hade varit jätteglad om du kunde skriva mer om psykisk ohälsa). Om du orkar alltså. Eller om det inte känns för privat.

    Kramar! <3

    • Madeleine Rybeck

      Jag förstår hur du menar, pressen på den perfekta semestern osv. På så sätt är det lättare nu men jag kan inte låta bli att känna mig bestulen på något…

      Jag ska absolut försöka skriva mer om detta och om psykisk ohälsa generellt, det är så viktigt att vi pratar om det och inte bara den perfekta ytan.

      Kram på dig!

  • Anna

    Jag saknar också sommaren som aldrig kom.
    Annars brukar jag gilla hösten, men just nu känns det lite tungt. Min pappa gick bort i cancer för snart 13 år sedan i slutet av oktober. Känner mig ofta låg under de sista veckorna innan hans dödsdag. Vissa år har jag inte ens fattat varför utan bara märkt att det lättat efter den dagen. Har landat i att kroppen känner igen den där känslan jag hade då o är ofta mer gråtmild dessa veckor. Just idag känner jag mig trött, fet och ledsen o skulle gärna ligga kvar i sängen imorgon bitti…
    Som sagt, det blir bättre!
    Ta hand om dig! Kramar Anna

    • Madeleine Rybeck

      Tack för din fina och ärliga kommentar! ❤️ Livet alltså, så fullt av utmaningar och sorgsna upplevelser. Tur att det är fullt av glädjeämnen också, men det är ofta så otroligt svårt att komma ihåg när allt är mörkt.
      Ta hand om dig!

  • Anna

    Tack för att du delar med dig
    Förstår din känsla. Brukar alltid få en “dipp” i september när jag inser att sommaren är över. I år var den inte så jobbig och tur var det då jag har en tonårsdotter som har fått en mindre tonårsdepression. Väldigt jobbigt.
    Ta hand om dig och dina nära

    • Madeleine Rybeck

      Min dipp började ju tyvärr i april, men det blev förstås inte direkt bättre av denna sommar. Depressionen låg ju redan där men kanske hade den varit lättare att hantera med lite sol… kram på dig!

  • Susanne

    Hej ! Fint att du är så öppen med hur du känner. Inte många som vågar vara det.
    Själv är jag en sådan som svettas i mängder i värme (därför hotyoga nej tack) och känner mig bara äcklig o kladdig i 30 graders värme. Får värmeutslag på anklarna som kliar. Blir även svårt att löpträna i den värmen och just löpning är min medicin mot ångest. Så längre det inte bara regnar är varje sommar okej för mig. Njuter av träd och blommor och annat vackert som hör sommaren till. Alla tolererar värme olika så jag kan ju förstå att någon som älskar värme är besviken på denna sommar som varit.
    Själv åkte jag 6 dagar till USA på sommaren och det var olidligt varmt t o m på natten. ACn lät som ett tröskverk och varje natt blev ett lidande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *